Surkärringar...

Jag måste bara få spy lite galla en stund...
I två tidigare inlägg har jag nyligen hoppat på folk som kommit och gått i vår rörelse. Och nu fortsätter jag, jag förstår om ni blir trötta på upprepningar men det är min blogg och jag skriver vad fan jag vill! I det första så hänvisade jag till ett inlägg som gjorts på Farbror Punks blog när nån jöns från Timbro försökte sig på att uttrycka sig på ett högre plan än det moluskplan de är vana vid i utsugarnas högborg. Farbror Punks inlägg fick givetvis svar och antalet kommentarer kilade iväg ordentligt. Kommetarerna utveckaldes till en debatt(nåja...) där en del från punkens första generation utmärkte sig ordentligt.

Vad är det som gör att så många från de första generationen beter sig som griniga småungar? Det jag irriterar mig på är det självgoda svammel som ofta dyker upp så fort det vankas punknostalgi. Det dyker nästan alltid upp nått spån som var punkare några månader -79 som benhårt ska definiera vad punk är, de var ju med på riktigt liksom. Och det är alltid samma svammel om hur banbrytande och kontroversiellt det var. Och visst det var det, men kom igen, liksom allt annat så la sig nyhetens behag och sen var det bara samma gamla tråkande som svensson alltid utsatt dem som sticker ut för. De glömmer bort att de var tonåringar, och alla nya generationer bygger upp en bild av sig själva som speciella. Det gjorde vi i slutet på 80-talet och det gör kidsen idag. Det är så det funkar när man upptäcker punken och bryter sig loss från de normer man ser runt sig i framförallt skolmiljön.

För att göra det ännu värre så envisas många från första generationen att enbart erkänna de band som fanns då. Visst, jag romatiserar också de band jag kollade in när jag var osnuten tonåring. Jag kommer nog alltid tjata om Karl Brun för alla som pallar lyssna, men det innebär inte att jag dissar nyare förmågor som t.ex. Gatans Lag, Appalachian Terror Unit eller för all del Körsbärsfettera(som ju hypats hej vilt senaste veckan). Vill man utvecklas över huvud taget musikalilskt så kan man inte enbart lyssna på Dr. Zekes singel i 20-25 år, hur jävla bra den än är. De ger ju liksom inte ut ny musik, det gör ju trots allt de nya akterna.

När många från förstagenerationen går loss så heter det att ingetnting efter 81-82 över huvudtaget är punk. Punken dog med Sid Vicious liksom. Och det är det budskap som rapas om och om igen när nostalgin kommer fram. Den här förbannade Bernspunken som blir uppskjuten gång på gång, SVTs "punkafton" de hade för något år sedan och ett gäng andra ställen är sådana tillfällen då t.ex. Unni Drougge har hävt ur sig obegripligheter. Erkännandet av de punks som hållt fanan högt sen dess de själva ställde sig i ledet, och stramade åt slipsen runt den lönnfeta halsen och blev byråkrater, advokater eller vad fan som helst, är noll. Det är inte det att jag söker deras erkännande generellt. Men om de ska uttala sig om kulturen som helhet, vilket de faktiskt gör när de söker offentligheten, vill jag fan se en återkoppling till det som finns idag och som har funnits konstant även efter det de drog ut säkerhetsnålen ur kinden. De var ju för h-e bara med och drog igång det hela, sen stack de ju. Det är ju vi som sliter dagligen, och kanske gjort det i 15-20 år eller mer, som ser till att punken idag är många resor starkare, vitalare och radikalare än de nånsin kunde drömma om -79 när de sprang omkring och antingen avgudade eller spydde galla på Totte Dollar. De planterade fröet men det är vi som kom efter dem som har vårdat plantan och fortsätter vådra den så den ska fortsätta leva och vara en käftsmäll mitt i plytet på det etablerade samhället.

Nu är det givetvis inte så att alla från den första generationen är skitstövlar och pösmunkar. Det finns givetvis vettigt folk bland dem också. Men ganska få av dem gör sig bemärkta utåt. Farbror Punk är ett bra exempel på någon som inte vill att det gamla ska glömmas bort men ändå inte dissar det nya. Lädernunnans Jonas Almqvist är en annan gammal stöt som syns med jämna mellanrum, han dissade Bernspunken på ett riktigt trevligt sätt i sin MySpaceblog. Och Kajsa Grytt som föredömigt vägrade att uttala sig om dagens punkare i SVT-kvällen, som tidigare nämnts, eftersom hon inte kunde något om dagens scen.