Punk i TV - Dokumentär från -87

Rolig dokumentär från -87. Av-punkningskursen måste vara något av det stolligate jag set på länge. Den här formen av skräckpropaganda trodde jag försvann utanför de mest rabiata kristna kretsarna runt -80. Fast å andra sidan vet jag inte vad det är för stollar som ligger bakom repotaget.

Nåja, njut av eländet!

Del 1



Del 2

Punk i TV - Inslag i Australiensisk TV från -83

Ett gäng från TV i Australien gjorde -83 det här helt strålande inslaget från Islington. Bruket att ta betalt av turister kommaer jag själv ihåg från Plattan i början av 90-talet. Förekommer det fortfarande?
Notera även de helt underbart dissiga kommentarerna från reportern!

Småskrift - Vad Är Och Vad Vill Syndikalismen?

Vad Är Och Vad Vill Syndikalismen är en lite broschyr från 1928. Den gavs ut av Federativs, som då bara var ett 6 år gammalt förlag, 18 år efter SACs grundande.

Broschyren är indelad i tre delar.
1. Syndikalismen och den direkta aktionens metod skrivet av Ragnar Casparsson
2.Syndikalistiska Organisationsformer skrivet av Edvin Lindstam
3. Syndikalismens mål skrivet av Frans Severin

Den är lite rolig eftersom nu i den fackliga reorganiseringens dagar så hänvisar folk hit och dit till hur det såg ut i början för att stärka sina egna aktier. Och här har vi ett exempel på hur SAC vile att de skulle uppfattas i början av sin historia.

Vad Är Och Vad Vill Syndikalismen

Piratens sångbok

I samband med att zinet Pirates Unite gjordes så slängdes också en liten sångbok ihop. Jag kommer inte ihåg vad den skulle vara till, om det var något speciellt tillfälle eller så. Men jag tror inte att det någonsin blev av att vi tryckte upp den i alla fall.

Det är inte bara sjörövarsånger i den utan även en del annat som jag ytckte passade in, framförallt irländskt.

Piratens Sångbok.pdf

Steampunkmoppe

Ok, den relativt nya sub-subkulturen steam punk är oftast lite väl krystad, nördig och fokuserad på saker och ting ingen normal männsika har råd med eller orkar bry sig om. Det är liksom goth- och nördvärlden som gått samman i en ohelig allians. Visst det kan vara snyggt och lite skoj, framförallt eftersom steam-svängen fortfarande har kvar en hel del DIY-tänkande och det i princip ännu inte går att köpa sig till steampunk. Men i det stora hela är det ju som en kombination av Star Wars och Sherlock Holmes. Som sagt, kul i små doser. Mer än så? Nej tack...

Men den här pinalen som jag snubbade på måste jag bara dela med mig av. En moppe som går på ånga! Hur funkar hjärnan på galningen som kom på idén? Helt suveränt!

För närmre koll ta en titt här: http://steampunkworkshop.com/steampunk-motorbike.shtml

Småskrift - Den Anarkistiska Verksamheten Under Revolutionstider av Peter Krapotkin

Jag älskar småskrifter, eller pamfletter, från början av 1900-talet. De är så charmiga, så enkla. De är ett genidrag från de socialistiska propagandisternas sida. De var billiga och lättillgängliga för knagrana som slet livet ur sig dag ut och dag in. Inga tegelstenar med massor med goja som dagens röda falanger gärna kan komma dragandes med.

Jag har ett gäng i gömmorna och tänkte försöka scanna en del och göra tillgängliga. Jag börjar med Pjotr Kropotkins(tidigare skrev man Peter Krapotkin på svenska, men det betraktas tydligen som åldersdiget idag) trevliga lilla "Den Anarkistiska Verksamheten Under Revolutionstider". Det är verkligen i sista sekunden jag scannar den. Den är i upplösningstillstånd och får knappt lämna plastfickan den ligger i för att det lösbladsystem den förvandlats till inte ska blandas bort helt. Den är tryckt 1920 på Bokförlaget Brand. de var ju riktigt flitiga med småskrifterna under 10- och 20-talet!

Just det här exemplaret har dessutom en lite mini-recension i slutet. Vem det nu var som ägde den under 1989 har med prydlig skrivstil plitat dit:
Färdigläst 19/12 -89
Ngt substanslös och tråkig. Översättningen är dessutom ganska stelbent.
Kolla själva om ni håller med!

Pjotr Kropotkin - Den Anarkistiska Verksamheten Under Revolutionstider

Surkärringar...

Jag måste bara få spy lite galla en stund...
I två tidigare inlägg har jag nyligen hoppat på folk som kommit och gått i vår rörelse. Och nu fortsätter jag, jag förstår om ni blir trötta på upprepningar men det är min blogg och jag skriver vad fan jag vill! I det första så hänvisade jag till ett inlägg som gjorts på Farbror Punks blog när nån jöns från Timbro försökte sig på att uttrycka sig på ett högre plan än det moluskplan de är vana vid i utsugarnas högborg. Farbror Punks inlägg fick givetvis svar och antalet kommentarer kilade iväg ordentligt. Kommetarerna utveckaldes till en debatt(nåja...) där en del från punkens första generation utmärkte sig ordentligt.

Vad är det som gör att så många från de första generationen beter sig som griniga småungar? Det jag irriterar mig på är det självgoda svammel som ofta dyker upp så fort det vankas punknostalgi. Det dyker nästan alltid upp nått spån som var punkare några månader -79 som benhårt ska definiera vad punk är, de var ju med på riktigt liksom. Och det är alltid samma svammel om hur banbrytande och kontroversiellt det var. Och visst det var det, men kom igen, liksom allt annat så la sig nyhetens behag och sen var det bara samma gamla tråkande som svensson alltid utsatt dem som sticker ut för. De glömmer bort att de var tonåringar, och alla nya generationer bygger upp en bild av sig själva som speciella. Det gjorde vi i slutet på 80-talet och det gör kidsen idag. Det är så det funkar när man upptäcker punken och bryter sig loss från de normer man ser runt sig i framförallt skolmiljön.

För att göra det ännu värre så envisas många från första generationen att enbart erkänna de band som fanns då. Visst, jag romatiserar också de band jag kollade in när jag var osnuten tonåring. Jag kommer nog alltid tjata om Karl Brun för alla som pallar lyssna, men det innebär inte att jag dissar nyare förmågor som t.ex. Gatans Lag, Appalachian Terror Unit eller för all del Körsbärsfettera(som ju hypats hej vilt senaste veckan). Vill man utvecklas över huvud taget musikalilskt så kan man inte enbart lyssna på Dr. Zekes singel i 20-25 år, hur jävla bra den än är. De ger ju liksom inte ut ny musik, det gör ju trots allt de nya akterna.

När många från förstagenerationen går loss så heter det att ingetnting efter 81-82 över huvudtaget är punk. Punken dog med Sid Vicious liksom. Och det är det budskap som rapas om och om igen när nostalgin kommer fram. Den här förbannade Bernspunken som blir uppskjuten gång på gång, SVTs "punkafton" de hade för något år sedan och ett gäng andra ställen är sådana tillfällen då t.ex. Unni Drougge har hävt ur sig obegripligheter. Erkännandet av de punks som hållt fanan högt sen dess de själva ställde sig i ledet, och stramade åt slipsen runt den lönnfeta halsen och blev byråkrater, advokater eller vad fan som helst, är noll. Det är inte det att jag söker deras erkännande generellt. Men om de ska uttala sig om kulturen som helhet, vilket de faktiskt gör när de söker offentligheten, vill jag fan se en återkoppling till det som finns idag och som har funnits konstant även efter det de drog ut säkerhetsnålen ur kinden. De var ju för h-e bara med och drog igång det hela, sen stack de ju. Det är ju vi som sliter dagligen, och kanske gjort det i 15-20 år eller mer, som ser till att punken idag är många resor starkare, vitalare och radikalare än de nånsin kunde drömma om -79 när de sprang omkring och antingen avgudade eller spydde galla på Totte Dollar. De planterade fröet men det är vi som kom efter dem som har vårdat plantan och fortsätter vådra den så den ska fortsätta leva och vara en käftsmäll mitt i plytet på det etablerade samhället.

Nu är det givetvis inte så att alla från den första generationen är skitstövlar och pösmunkar. Det finns givetvis vettigt folk bland dem också. Men ganska få av dem gör sig bemärkta utåt. Farbror Punk är ett bra exempel på någon som inte vill att det gamla ska glömmas bort men ändå inte dissar det nya. Lädernunnans Jonas Almqvist är en annan gammal stöt som syns med jämna mellanrum, han dissade Bernspunken på ett riktigt trevligt sätt i sin MySpaceblog. Och Kajsa Grytt som föredömigt vägrade att uttala sig om dagens punkare i SVT-kvällen, som tidigare nämnts, eftersom hon inte kunde något om dagens scen.

Zine - Pirates Unite

Jag har en fabliesse för sjöröveri. I början av 2000-talet gav jag därför ut ett zine om sjöröveri som hette Pirates Unite. Det var rätt anspråkslöst och kom bara ut med två nummer eftersom jag helt tappade geisten i samband med att Pirates Of The Carribean hade premiär. Ett tredje nummer påbörjades men kom aldrig ut.

Nu lägger jag ut hela faderullan som pdf-filer. Det blev lite knas när jag exporterade filerna från InDesign så ett gäng typsnitt följde inte med. Men det får ni leva med. Om ni ändå vill ha dem som de ska vara så bör tysnitten vara Intimacy, Tatoo Ink och Freebooter Script, fas mitt minne kan svika mig så gnäll ine på mig om det blir fel.

Dessutom lägger jag upp det ofärdiga nummer tre också.

Pirates Unite #1

Pirates Unite #2

Pirates Unite #3

I zinet finns texterna till ett gäng låtar. Mp3or till en av dem har jag sedan tidigare lagt på på MenVaFan.net

Slime - Störtebeker

Mer turism...

Det är när det dyker upp nyheter som den här som jag surnar till och inser hur många det är genom åren som bara ser vår kultur som något man bara studsar i innan man ger sig ut i världen och blir pappas pojke. Visst, på 70-talet såg inte punken ut som idag men det är trots allt inte bara bland första generationens punkare man hittar dem som i den här artikeln betraktas som "lyckade". Kruxet är att mycket av det som kallas för lyckat innebär att man brutit helt med många av de ideal som punken ändå har ineboende i sig. Och då tänker jag inte bara på anarkopunken och crusten, utan även trall, Oi! och andra som inte alltid är lika politiska.

Det jag säger är inte att det per automatik är att sälja sig när man pluggar vidare och blir t.ex. ingenjör eller arkitekt, däremot så hävdar jag bestämt att bli direktör för ett energibolag är att svika idealen. För att inte tala om stolpskottet jag skrivit om tidigare som jobbade för Timbro.

Att folk som varit inne och studsat i vår kultur, framförallt första generationen, är driftigare än folk generellt kan säkert vara sant. Grunden för vår kultur är ju trots allt insikten att man kan göra själv, utan storbolag. Och lär man sig det kan man säkert utnyttja den kunskapen även som energi-VD eller kapitalistlakej. Det är ju lite det som är problemet med kunskapsutjämning(som ju faktiskt är vad vi håller på med), det är inte bara vi som får tillgång till kunskapen. Även de andra får tillgång till den.

Men vad är det då som är så hemskt med att folk hänger med oss en sväng, drar härifrån och sen gör karriär och tackar oss för hela rasket? Problemet ligger har flera nivåer. Dels det gamla vanliga att man utgår från att punkare är dumma i huvudet, annars skulle de aldrig bli punks. Därför blir det en nyhet när nån hävdar någonting annat. Det är ett tema som återkommer gång på gång. Nyheter som den här publiceras ju lite nu och då.

Men värre är problemet att folk som inte har ett skit med oss att göra längre vill skaffa sig cred genom att skylta med att de en gång i tiden var punks i en kvart. Den cred de helt förlorat genom att istället bli en del av det etablerade samhälle som punken i mångt och mycket ställer sig mot. I deras värld är det sånt som kallas renomésnyltning.

Fast allra värst är det när folk som gör karriär aktivt ser sin sväng som punakre som "ungdomsynder" eller "sånt man växer ifrån" när de idag helt jobbar för att krossa sånt vi står för. Folk som en gång i tiden spelade i källarband men idag jobbar på Live Nation med att utrota allt liv som finns hos gräsrötternas musikscen eller folk som utnyttjar den kunskap de fått om formgivning genom zine elller affischer för att kränga ytterligare en meningslös pinal. Varje gång de pekar på sin bakgrund som punkare är det vårt namn som svärtas ner. Det är vårt rykte som dras i samma smuts som Shell och Jan Björklund badar i varje morgon.
Och det, är fan inte okej!

Serier - från Anti Passiv

Anti Passiv var ett zine i mitten av 80-talet. I nummer ett(kom det fler?)från 1984 fanns den här serien med. Rätt naiv och charmig. Ett försök till en strippserie för punkare!

Serier - från Strömlös

Efter Ultra så vet vi ju alla att vi fick vårt Hunddagis. På hunddagis så gavs det ut ett litet zine. Zinet hette Strömlös och webifierades av Jonas för några år sedan. I den vevan så blev ju även de serier som fanns i zinet möjliga att se på en dator. Och det är dem ni ser här under. tyvärr kommer jag inte ihåg om Strömlös kom ut i mer än ett nummer. Men på nätet finns det dock bara ett, och det finns här.

Den första serien handlade om hur vi fick vårt dagis. DEt var ju en tämligen intressant historia bara det.

Resten av serierna från Strömlös var väl inte så märkvärdiga. Lite allmänt punkiga på det där sättet m,an gör serier som allmänt frustrerad tonåring. Men så här i efterhand är det skitkul att se dem.

Radical Cheerleading

För sisådär åtta år sedan skrev jag en lite text om ett fenomen jag hittade på nätet. Radical Cheerleading var på den här tiden i det närmaste okänt i europa, och det var definitivt okänt i sverige. Sedan dess har det skett en stor förändring. Både vad gäller förekomsten av vanliga cheerleaders och dess radikala motsvarighet.

På senare år har det dykt upp ett fenomen i Amerikanesien som kallas Radical Cheerleading. Det är ett på alla sätt väldigt amerikanskt fenomen. Ett sätt att variera protesten samtidigt som man sträcker upp ett långfinger åt samhällets almännt otrevliga människo- och, i synnerhet, kvinnosyn. Att det dessutom uppfyller det behov som är odlat djupt i den amerikanska kulturen att få vara en av de "snygga" för många som aldrig annars skulle få vara med om det, såsom kraftiga, handikappade, snubbar och andra som inte passar in i bilden av hur en cheerleader "ska" vara, är bara ett plus.

Fenomenet kan spåras tillbaka till några kvinnor i Florida som i mitten på 90-talet surnade på hippieattityden som de tyckte genomsyrade alltför stor del av den amerikanska rörelsen vid den här tidpunkten. De spånade lite och kom på idén att ha en cheerleadinggrupp vid något tillfälle. En cheeerleadinggrupp med radikala texter, utan utseendehysteri och med humorn som vapen.
Det visade sig att de hittat ett koncept som höll. Över hela nordamerika började det dyka upp "Radical Cheerleading Squads" som deltog i protester, demonstrationer och även arrangerade egna evenemang.

Som europé är det lite svårt att förstå symbolvärdet i att använda sig av cheerleadern som kampmetod, men det ger ett genljud i usa och kanada så det verkar inte vara helt av banan. Att använda sig av metoden på den här sidan pölen är nog minst sagt svårt. För att inte säga på gränsen till naivt. Cheerleaderkulturen finns inte här, trots idoga försök från svenska hockeylags att införa den. Cheerleaders ses med oblida ögon i de mest oväntade läger. Black Army hade länge väldigt svårt för AIKs "Guldvippor" och det gick så långt att Guldvipporna numer snällt får sitta och vänta på att Black Army skrikit färdigt innan de kan genomföra sitt program. Men efter att de funnit sig i sin underordnade roll är de åtminstone accepterade av klacken.

I och med detta kom, som ett brev på posten, också några av cheerleadingens verkliga problem i dagen. Objektifieringen och den sexism som är inbyggd i idén av att de söta/snygga tjejerna bara ska heja och vicka på rumpan, medan killarna ska visa sig manliga. Än så länge har dock inte den här kulturen blivit så grundmurad här som den är i usa, och vi får hoppas att den aldrig blir det. Fast å andra sidan kanske vi då får några radical cheerleaders...

• Barbie cheers
• Cheerleaders of the Revolution
• No F T A A
• A Few Of My Favourite Things
• Let's Go South
• Gotta Groove
• L A B E L-- check it!
• Masturbation
• No F, No T, No Double A
• Oh, Canada
• Riot, Don't Diet!
• We're Sexy, We're Cute, We're Radical To Boot
• We're Hairy
• Who Makes Your Clothes?
• Jobs Are Lost/Choice/Take Back The Night
• Fuck You, I'm An Anarchist Punk
• Genetically Engineered Food

Serier - från Brand

Serier har vi alltid gillat. För några år sedan scannade jag in lite serier som hade publicerats i Brand under sent 80-tal/tidigt 90-tal. Det blev aldrig av att jag la ut dem ordentligt någonstans eller gjorde något annat vettigt av de inscannade materialet. Men nu kan jag ju lägga upp dem här! Det är 6 stycken serier. Av varierande kvalité ska väl tilläggas. Att de dessutom kan ses som tämligen vulgära av den politiska rörelse som finns idag får väl helt enkelt illustrera de skillnader som finns mellan rörelsen då och rörelsen idag.

Varför envisas Paulianerna att använda Jolly Roger?

Det här är del ett av berättelsen om Störtebecker och Vitalierna som skrevs för Zombie, de svenska St. Pauli supportrarnas medlemstidning. Den publicerades där i två delar. Här följer de bägge direkt på varandra.

Jolly Roger torde vara vanligare på Millentor än Paulis egna brun-vita flagga. Jolly Roger är en benämning som härstammar från 16- 1700-talet. Exakt var och när uttrycket myntades vet man faktiskt inte. Jolly Roger är givetvis vad man kallar den svarta dödskalleflaggan med korslagda benknotor. Varför den kallas just Jolly Roger tvistar historikerna om än i denna dag. En kvalificerad gissning som många håller som trolig, är att namnet kommer från franskans Jolie Rouge ("Vackra röda") vilket sägs vara vad sjömännen kallade den röda flagga som hissades i sjöstrid för att visa att man inte gav någon nåd, det vill säga att alla på den förlorande sidan avrättades och inga fångar togs. Om man däremot tog fångar hissades ofta istället en svart flagga som ett tecken på att det utsatta fartyget hade en möjlighet att överleva bara man gjorde som anfallaren sade. Dödskalleflaggan i sig dyker upp hos pirater i mitten/slutet på 1600-talet och förekommer både med andra motiv och färger än den "klassiska". Den ökände Svartskägg hade exempelvis ett helt skelett på flaggan och Bartholomew Roberts hade ett porträtt av sig själv stående på två dödskallar.

Att FC St. Paulis supportrar har börjat använda den här symbolen har med all sannolikhet att göra med Hamburgs och norra Tysklands historia. Under slutet av 1300-talet dök nämligen en grupp pirater med ett Robin Hood-liknande rykte upp. Piraterna kallades Vitaliebröderna och de flesta härstammade från norra Tyskland. Vitaliebröderna bildades i samband med belägringen av Stockholm 1389. Albrekt av Mecklenburg var för tillfället svensk kung och, kan man lugnt påstå, en tämligen impopulär sådan. Hans impopularitet ledde till att den svenska adeln med hjälp av framförallt Danmark inledde ett krig mot Albrekt. Albrekt åkte på dyngstryk och hamnade till slut med sina sista allierade i Stockholm som belägrades. För att undsätta Albrekt och Stockholm drog flera av hans tyska släktingar och vänner ihop en grupp tämligen vilda och bångstyriga unga män från den tyska lågadeln. Dessa ynglingar fick till uppgift att smuggla in förnödenheter, viktualier på äldre svenska, till Stockholm. De lyckades med sitt tilltag och fick därmed sitt namn, Viktualiebröderna eller Vitaliebröderna. Albrekt däremot lyckades inte och fick lämna Stockholm och Sverige. Vad som hände med honom och Sverige sedan borde ni ha lärt er på mellanstadiet, dessutom har det inte med vår historia att göra. När belägringen av Stockholm var över hade Vitalierna inte längre något uppdrag men de trivdes med sitt äventyrliga liv och inledde en karriär som pirater.

Det som gjorde Vitaliebröderna speciella och gav dem deras "Robin Hood-rykte", var det faktum att de var de första piraterna i den kristna historien som inte betalade sina besättningsmän en fast, om uppdraget var lyckat det vill säga, betalning på samma sätt som om det var ett fartyg i handelsflottan. Vitaliebröderna delade istället på vinsten, givetvis fick kapten och andra med högre befattning en större del av kakan, men alla delar var relaterade till vinsten. Var det senaste tilltaget inte fullt så lyckat fick även höjdarna vända på örena. Det var detta sätt att fördela bytet som gav dem det andra namn som de är kända under, framförallt i Tyskland, "de Lijkdeelern" (stavningen är valfri eftersom det medeltida Tyskland, liksom det medeltida Sverige inte hade några stavningsregler). "De som delar lika" skulle man lite tafatt kunna översätta det till. I Friesland berättas det även historier om hur de delade med sig till de fattiga. Något som är betydligt svårare att belägga historiskt.

Bland kaptenerna är det framförallt en som gått till historien, Klaus Störtebecker. Han fick sitt namn, "Störtebecker", eftersom han kunde svepa ett stop (som under medeltiden var betydligt större än dagens stop, minst en liter) utan att ta det från munnen. Störtebecker var dock inte ensam, det fanns även andra berömdheter såsom Mannteufel och fler till dessa. Men vår vän Klaus är dock den mest kända och även den med starkast koppling till Hamburg.

Nu när vi fått upp nyfikenheten hos er för Störtebecker och de andra tar vi en paus i berättandet till nästa nummer, då historielektionen fortsätter med en mer ingående beskrivning av Stötebecker och det dessutom kommer med en förklaring till varför en av krogarna i Hamburg heter "Bunte Kuh".

Del 2

När vi sist lämnade Störtebecker och hans kumpaner så hade de precis lämnat Stockholm efter att tyskarna hade lämnat staden. Vitalierna som nu inte längre behövdes av Albrekt och hans vänner ville ju dock inte överge det äventyrliga livet och sökte sig istället en ny bas. Eftersom sjöröveri var deras gebit så passade en ö deras behov ypperligt, en ö med en hamn skulle dessuom passa dem ännu bättre. Ön och hamnen de siktade in sig på blev Gotland och Visby. Här slog de sig ner och härjade östersjön tämligen ostört. Det är först i slutet av 1390-talet som problemen börjar hopa sig. Tyska Orden, en riddarorden som vi den här tiden är en av de största maktfaktorerna i östersjöområdet, tycker att Vitalierna tar sig aldeles för mycket ton och bestämmer sig för att driva bort dem från Visby. 1398 tar således Vitaliernas visit på Gotland slut.

Störtebecker med anhang tyckte dock inte att östersjön hade gjort sitt som mjölkko och flyttade sin verksamhet till Rügen där de fruktade Ranerna hade haft sin bas i mitten på 1100-talet. Men nu hade hamnstäderna i östersjön sett att det gick att spöa Vitalierna så de började organisera sig och redan 1400 så flyttar man sin verksamhet till Ostfriesland. Störtebecker själv finns då i någon form av tjänst hos rovriddaren Kenno ten Broke, vars dotter han också gifte sig med. Och med utgångspunkt från te Boreks borg fortsatte han sina härjningar.

Nu hade dock Hansan surnat helt och hansastäderna Lübeck och Hamburg gick ihop och satte upp en flottstyrka som i juli 1401 drabbar samman med Vitalierna. Störtebecker på sitt flaggskepp Rote Teufel blir upphunnen och fångad av Simon av Utrecht på hans kogg "Die durch die See brausende bunte Kuh aus flandern mit ihren starken Hörnern" av slentrian förkortat till Bunte Kuh.

Störtebecker togs till Hamburg där han ställdes inför rätta. Det enda man egentligen vet om hans fångeskap och död är att han avrättades. Eftersom han var populär bland befolkningens lägre inkomstskikt redan på den här tiden så började legenderna frodas omedelbart, vilket leder till att man inte vet vilka historier som är helt gripna ur luften och vilka som har en grund av verklighet.

Det berättas bland annat Störtebecker erbjöd Hamburg en kätting av rent guld som skulle sträcka sig runt stadens hela stadsmur( där en av portarna låg vid, ja just det Millerntor) mot att han och hans besättning skulle få gå. Kättingen skulle tillverkas av det guld som sades vara kärnan i stormasten på Rote Teufel. Det sägs också att Störtebecker fick ett erbjudande från Hamburgs domstol. Om han efter att fått huvudet avhugget kunde stapla förbi någon eller några av sina besättningsmedlemmar så skulle dessa få gå fria. Ett erbjudande han accepterade(han kunde ju inte annat än dö ändå...). Det berättas vidare att när bödeln huggit huvudet av Störtebecker så börjar liket stapla förbi de uppställda besätningsmännen. Men till bödelns förskräckelse( ha fick betalt per huvud han kapade) så föll inte Störtebecker ihop utan att bödeln la krokben för honom efter att han befriat flera lyckliga ur sin besättning.

Efter sig lämnade Störtebecker en vildvuxen flora av legender och också möjligtvis en tämligen stor skatt. Var den skulle ligga försökte man ta reda på redan under 1400-talet men det har aldrig framkommit att någon skulle ha hittat den. De olika ställen där det ryktas att den skulle kunna ligga är framförallt på Gotland, närmare bestämt i någon av de klosterruiner som fanns redan på Vitaliernas tid eller på Rügen.

Som avslutning får vi ta och instämma i Störtebeckers valspråk - "Guds vän och hela världens fiende"

Des lieben Gottes Freund

Und aller Welt Feind!

Punkmordet

1981 var punken fortfarande ung och att knata runt med paj och kängor väckte betydligt mer uppmärksamhet är det gör idag. Som punkare var man påpassad och media gullade inte direkt med den här subkulturen som man inte riktigt förstod sig på. Den 28 Februari 1981 utspelade sig ett tragiskt drama i Stockholm. Media kom att måla upp det som "punkmordet" och skriverierna om det fick till viss del punken att tappa fart i stockholmsområdet.

"Punkmordet" var, såvitt jag begripit det, ett slagsmål som helt enkelt gick för långt. Det var en av punkarna som hängde i Gallerian som rök ihop med en rätt trasslig kille från Lidingö och det hela resulterade i att killen från Lidingö, Roger, dog av skadorna han fått när han blev knivhuggen i slagsmålet. Johnny, som punkaren hette, var en av medlemmarna i bandet Ur Funktion och han såpelade även gitarr i Brilliant Boys. Johnny(som även gick under namnen Johnny Genomrutten och Wanker) och några kompisar var på väg för att se en spelning med sina polare i the IMPS när de på perrongen till Gamla Stans tunnelbana sprang ihop med gänget som Roger var med i. Exakt vad som hände är givetvis svårt att veta, men Johnnys berättelse direkt efter, innan han visste att roger var död, gick ut på att det andra gänget hade muckat med dem för de var punkare och sen hade det brakat loss. Johnny och hans kompisar blev givetvis för sena för att se IMPS så de drog genast vidare. Men bara kort stund senare greps Johnny av snutar som kallade honom "punkmördare" när de slängde in honom i polisbilen.

Johnny blev dömd för dråp och knäcktes helt av fängelsetiden, han var rätt ung när det hela utspelade sig. När han släpptes var han inte längre den lättsinniga och glada människa hans vänner kände innan. Istället var han inbunden och han gled från sina gamla vänner. 2002 dog han i lunginflammation.

Killen som dog var en rätt strulig kille som gick i Bodal Skola ute på Lidingö. Jag skulle gissa att även en annan kändis, som fem år senare skulle dömas för att ha sparkat ihjäl Ronny Landin på Nickstabadet, gick på Bodal samtidigt som Roger. Nämligen Klas Lund. En som däremot med säkerhet gick på Bodal samtidigt som Roger var Henrik Weston som för något år sedan kom ut med boken "Hej, det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr!". Han skriver kort om händelsen på ett sätt som klargör att han hade föga till övers för punkarna som hängde i Gallerian. Han kallar Johnny "idiotpunkare". Samtidigt är det lilla han skriver om Roger inte heller särskilt smickrande.

Samma skola skulle även jag komma att gå i några år senare. Själv gick jag på lågstadiet när det här skedde och en av mina fritidsfröknar var bekant med Roger. När jag senare gick på högstadiet så kom det hela på tal igen när det visade sig att varje år på, det som på den här tiden kallades, VANT-dagarna(Våld, Alkohol, Narkotika, Tobak) så visades filmen om "punkmordet", som producerades i vad som måste ha varit ett rasande tempo av Staffan Hildebrandt. Filmen är en försmak av vad som skulle komma härnäst från Hildebrandt, nämligen "Stockholmsnatt". I "Veckan då Roger dödades", som filmen heter, vill Hildebrandt visa på hur våld och orättvisor är vardag för ungdomarna och att händelserna på tunnelbanestationen bara var et stort missförstånd. I filmen spelas Roger dessutom av Dominik Henzel som för en modern publik, som inte kommer ihåg honom som "Sudden" i "G", mest är känd från en chipsreklam där han dividerar med en potatisodlare om vilken del av potatisen som används till chips.

"Punkmordet" är ingen trevlig del av vår historia, men den kom att betyda en hel del eftersom händelsen till viss del skyndade på punkens tillbakadragande från rampljuset. Medias hetsjakt spädde även på fördomarna om oss som vådsamma galningar som utan rim och reson flyger på helt oskyldiga på stan.

Om det är någon som trots allt skulle vilja se filmen som Hildebrandt gjorde så finns den här. Och det mesta av informationen har jag fått från PunkTjafs artikel om Bosse Belsen.

Ultrabranden 20 år

Härom veckan var det exakt 20 år sedan Ultrahuset brann. På Kafé44 mindes man det hela med spelning och Tompas patenterade ultrabullar. Köttgrottorna, Johan Johansson och Stefan Sundström var det som stod på affischerna. Att sedan aven Rebel Robert dök upp och drog av några låtar. Bl.a. från sin tid i Kravallsubban Lever kanske inte gjorde alla så glada, men ändå...

Dessutom avslutades kvällen med att Martin, som kom att driva Ultrahusets eftersföljare Hunddagiset, och Tompa med en kör bestående av Johan Johansson, Stefan Sundström och gamla Mollys gitarristen Steffe Ståhl rev av kamplåten Ultrakåken till allas förnöjelse.

Det här gör att jag tänker ge mig in på något som jag inte tror att jag kommer göra så ofta, nämligen lägga ut mp3or här som folk kan ladda ner och lyssna på i hemmets lugna vrå. Precis som så många andra bjuder jag även på omslaget till skivan och som ni förstått vid det här laget är det Ultrasingeln jag länkar till. Den ligger sedan gammalt på min kompis Jonas site om ultrahuset. Men jag länkar till den härifrån så ännu fler ska upptäcka låtens oerhörda underhållningsvärde!

1. Fuck Off - Ultrakåken
2. UltrasBefrielseFront - Ultrakåken
3. Dr. Cool - Ultrakåken
4. Los Bohemos - Ultrakåken

Känga uppåt inte mot punken...

För drygt tio år sedan fanns det en tämligen djup klyfta mellan Stockholms punkare och de aktivister som vistades i vad som kan kallas anarkistmiljön eller aktivistmiljön, det var även under den här perioden det började bli vanligare att kalla sig autonom i dessa kretsar. Klyftan visade sig på olika sätt men framförallt genom ett förakt gentemot yngre punkare, och även äldre för den delen, från "de aktivas sida".

I samband med detta skrev jag en artikel som publicerades i brand. Oberoende om det var den här artikeln som utlöste det hela eller ej, så var det ändå så att den blev det första i en lång rad debattinlägg rörande subkulturer och hur de påverkar den politiska miljön och tvärt om.

Sedan den här artikeln publicerades har mycket förändrats. Punkare har under flera år varit en accepterad del av aktiviströrelsen och visar därmed också en högre grad av medvetenhet än vad som var vanligt tidigare. Däremot verkar pendeln svänga igen vilket fått några att skriva ihop en ny text på samma tema som den här gamla. Fast med dagens situation i fokus.

Här kommer i alla fall artikeln. Som brasklapp kan det nämnas att det inte var jag som kom på rubriken...

Känga uppåt inte mot punken...

Huruvida det här inlägget är inaktuellt eller inte vet jag inte, men det har legat och grott i mitt bakhuvud i ungefär ett år. Det som irriterat mig är det förakt för subkulturer som existerar i "aktivistkretsar" föraktet är i och för sig inte allmängiltigt utan riktar sig, hur motsägelsefullt det än må låta, primärt mot "arbetarklassens" subkulturer. Straight edge är till stor del accepterad troligtvis därför att de fått väldigt mycket uppmärksamhet i media till följd av att de uttalat sig till stöd för väldigt uppmärksammade aktioner("veganbränningarna"), men om man tittar på "käng"-kulturen så uttalar den precis samma stöd men får föga sympati bland "aktivister" utan hånas istället alltsomoftast som någon form av reaktionär träskmark. Det ska väl i rättvisans namn sägas att det inte är "käng"-kulturen enskilt som kritiseras utan punken som subkulturell inriktning. Men det syns ett mönster i det att de subkulturer som anammas av medelklassdelen av den "anarkistiska sfären" möter en mycket större acceptens än de som anammas av arbeterklassdelen. Det finns fler exempel på närstående kulturer som fått olika behandling men eftersom jag själv kan räknas som nån diffus form av punkare så är det just detta missförhållande jag känt av.

Kritiken mot punken är av den mest skiftande karaktär allt från rent ungförtryckande påhopp till den form av "intellektuell" kritik som framförallt riktas mot konkurrerande vänsterideologier. När man tar upp problemet till diskussion med någon så kommer direkt den dräpande kritiken om punkens inkonsekvens när det gäller ideologi. Problemet med denna kritik är att den är helt irrelevant då punk inte är en ideologi utan en subkultur som har ett flertal drag från olika ideologier men inte i sig tagit ställning om nånting. Det jag försöker säga är att kritiken i sig måhända inte är inkorrekt men den formen av kritik inte är applicerbar på punken men i allra högsta grad på t.ex. trotskismen. Det låter som och är en kliché men punken är ingen genomtänkt ideologi det är en livsstil med allt vad som hänger ihop med det.

Punkare ses ofta på med skepsis därför att de är unga och inte alltid har möjlighet att leva så "alternativt" som de förespråkar till följd av påtryckningar av auktoritetspersoner i sin omgivning. Vad man då bortser ifrån är att punken som sådan är ett avståndstagande från det etablerade. Vad som ses som den största representanten för det etablerade är ju varierande från person till person och det är detta man revolterar mot på samma sätt som de olika autonoma grupperna prioriterar olika delar av kampen. Är man ung så vistas man dessutom största delen av dagen i skolan och revolten riktas ofta mot denna. Kanske riktas inte revolten i varje enskilt fall mot skolsystemet i sig utan mot något som hör samman med skolan. Som fallet var med mig då revolten främst riktades mot den likformade H&M-kultur som de flesta skolkamrater tilltalades av. Med en bred genomtänkt analys av samhället så synliggörs ganska fort bristerna i det beteende som många punkare har men då tänker man sällan på att de av oss som ser bristerna så fort ofta varit en del av den frihetliga rörelsen väldigt länge och det tar ett tag att komma fram till just denna genomtänkta analys. Punken är för många den första kontakten med frihetliga idéer men som punkare så känner man sig inte alltid så välkommen av självutnämnt seriösa aktivister vilket leder till att många vid detta stadie bryter kontakten med de "seriösa" anarkisterna. När man som energisk ung punkare då bryter med de som under längre tid funderat på de frihetliga principerna så förlorar vi en stor möjlighet till den kontinuitet som vi så länge saknat och så desperat behöver. När man själv med vänner med samma referensramar börjar tänka igenom sitt ideologiska ställningstagande angriper man ju direkt de problem som ligger närmast en själv vilket inte alls med nödvänlighet sammanfaller med de problem som de "seriösa" ältat fram och tillbaka de senaste åren. Därför agerar de två grupperna helt olika i kontroversiella situationer vilket leder till konflikter som kunde undvikits om kommunikation funnits.

Övrig kritik som varit aktuell är ju den att punken skulle vara så sexistisk. Jovisst är den det men inte mer sexistisk än någon annan subkultur. Sexismen inom punken är många gånger mildare än i övriga samhället. Då exempelvis utseendenormerna är långt mer individualistiska än i övriga samhället så blir den sexistiska utseendehetsen mindre påtaglig även om den finns. Mycket av det som kan tolkas som sexistiska tendenser, och också är det, är inte menat som sexistiska påhopp utan som påhopp på borgerlighetens dubbelmoral. Att det ofta blir så fel är till stor del en direkt följd av bristen på just den kommunikation mellan punkare och "aktivister", som jag omnämnde tidigare. Punken är dessutom den subkultur som släppt fram flest rent anti-sexistiska band. De flesta av "tjejbanden" har alltid varit väldigt medvetna om problematiken och dessutom ordentligt pålästa när det gäller argument.

Angreppen på punken när det gäller det föga nyttiga alkoholbruket är ju relevanta men att anklaga punken för det är helt absurt då punkens alkoholmissbruk inte är orsak utan symptom. Att angripa symptomen istället för orsaken gör alltid symptomet värre.

Punken ger många en frihet som inte alltid kan ges på annat sätt. Det låter banalt och kanske töntigt men det ger en frihetskänsla att få vara skitig och äcklig i en renlighetshysterisk värld och det är ett normbrott för väldigt många att tillåta sig att försöka hitta sin egen personlighet. Att hitta en gemenskap som inte ser höga skolbetyg eller välbetalt jobb som ett måste är mångas livlina och räddning från total förnedring av det samhälle som kräver oönskade och ibland omöjliga prestationer av individen. Punken tillåter känslor på ett mer öppet sätt än både "mainstream"- kulturen och ett flertal andra subkulturer.

Det jag säger är inte att punken är ett tillstånd liknande nirvana helt utan hierarkier och förtryck, för det är den inte, utan att den omfattande kritiken och smutskastningen är orättvis, intolerant och missriktad. Det man dessutom måste komma ihåg är att punken inte är en homogen klump utan ett enormt gytter av individer.

Punk i TV - Degrassi Junior High

I och med att vi som punkare ser lite annorlunda ut så är vi tacksamma att använda i olika sammanhang. TV är inget undantag. Oftast är det givetvis som skurkar som rånar pensionärer, hotar svaga och är allmänt otrevliga. Vad de flesta av oss punks tycker om detta behöver knappast nämnas, men det finns undantag.

Ett undantag var Spike och Liz i den kanadensiska serien Degrassi Junior High. Som charmade oss genom högstadiet i mitten/slutet av 80-talet. Över lag var serien välproducerad och kändes inte alls så verklighetsfrämmande som många "high schoolserier" gör idag. Efter några säsonger började givetvis eleverna på Degrassi Junior High i High School, och då bytte serien givetvis också namn till "Degrassi High".

Spike och Liz var Degrassi Junior Highs två outcasts. De var de enda punkarna, och givetvis var de problembarn, fast å andra sidan, vem var inte det på Degrassi? Realismen var jämförelsevis viktig i DJH vilket även hade genomslag i karaktärerna Liz och Spike. Regissörerna insåg att de aldrig skulle lyckas fejka en "punklook" så de såg till att de skådisar som skulle spela Liz(Cathy Keenan) och Spike(Amanda Stepto) var punks även i verkliga livet. Något som märktes då de tu faktiskt ser ut som 14-åriga småpunkare gjorde runt 87-88 då serien spelades in och visades första gången.

Vilka var då dessa två karaktärer?

Christine "Spike" Nelson(spelad av Amanda Stepto) var en av huvudkaraktärerna i Degrassi. Hennes roll var att vara "den unga modern". Under ett avsnitt i mitten av första säsongen hade hon lyckats med konststycket att bli gravid på en fest hos en klasskamrat som hette Lucy, som hade fest i sitt hem lite väl ofta eftersom hennes föräldrar ofta var borta. Spike hoppade under nämnda fest i säng med Shane under föreställningen att man inte kunde bli gravid första gången. Eftersom det var första gången för bägge två så torde det helt enkelt vara omöjligt att bli på smällen enligt deras genomtänkta teori, vilket givetvis ledde till att de nuppade järnet utan att tänka på några som helst konsekvenser.

Resten av serien var Spikes roll till stor del att visa på alla de problem som kan kan dyka upp vid tidiga graviditeter, eller graviditeteer över huvud taget. Hon fick under själva graviditeten vara "det dåliga exemplet" för både lärare och föraäldrar som de varnade sina barn med. Det gick så långt att föräldrarföreningen ville få henne att lämna skolan. Men då kom beskäftiga Catlin till en tämligen misslyckad undsättning som slutade med att Spike skällde ut Catlin, och bad henne sköta sina egna affärer.

Barnet blev en liten flicka som döptes till Emma. Liz fick bli gudmor och alla tyckte att hon var störtsöt. Shane ville vara inblandad i Emmas liv men misslyckades kapitalt, och toppade allt med att peta i sig syra och slänga sig från en bro.

Liz O'Rourke(spelad av Cathy Keenan) var Degrassis enstöring. Hon började lite senare i Degrassi och det avsnittet då hon kommer är riktigt minnesvärt. Joey, seriens självutnämnda snygging och komiker, trodde att hon var "ett säkert kort för ett nyp" och gjorde allt för att komma innanför hennes byxor. En situation som leder till en del dråpliga situationer. Som när Joey på ett "smidigt" sätt försöker köpa kondomer genom att samtidigt köpa mer eller mindre hela butiken. Och givetvis när Liz handgripligen slänger ut honom efter att hon trott de skulle plugga, men han haft helt andra tankar.

Liz är självklart också Degrassis egna lilla djurrättare. Något som framkommer när präktigheten själv, Catlin, får för sig att kämpa mot plågsamma djurförsök. Catlin ger givetvis upp sin kamp helt när hon får reda på att hennes epilepsimedicin är testad på djur. Hon bryter då ihop till ett mähä som uppgivet helt plötsligt inser att alla frågor inte är så lätta. Och ensam kvar på barrikaden står Liz!

Senare i serien framkommer det att Liz som liten hade blivit sexuellt utnyttjad av sin mors pojkvän. Till råga på allt så var Liz ett oönskat barn som hennes mor egentligen ville abortera bort. Detta är orsaken till att Liz faktiskt är mot aborter.

Amanda och Cathy sägs fortfarande vara goda vänner, och de har också enlilgt rykten minst en fot kvar bland kanadas punks. Detta har bland annat manifesterats genom att Amandas kompisar i skabandet Skankin Pickles har gjort en låt som heter "I'm In Love With a Girl Named Spike". Huruvida låten handlar om karaktären Spike eller Amanda förtäljer dock inte historien. Här är i alla fall texten

I'm In Love With A Girl Named Spike

There is a girl named Spike from DeGrassi High
she had a baby when she was real young
Her best friend is a skinhead chick
she knows an asian boy named Yick
and Kateland she is very chic
but I'm still in love with a girl named Spike
I don't write love songs
in fact they make me very sick
but Spike the girl from DeGrassi High
she's truly one cool chick
She has the best TV show
better than Beverly Hills 90210
and Shannon Daugherty well she's ok
but I'm still in love with a girl named Spike

Dessutom gjorde Propagandhi en låt som om de misslycakde eleverna på Degrassi som fick heta Degrassi Junior High Drop Outs. Den gick på samma melodi som signaturmelodin til serien.

1. Signaturmelodin
2. Skankin Pickle - I'm In Love With A Girl Named Spike
3. Propagandhi - Degrassi Junior High Drop Outs