fredag 5 september 2008
Serier - från Brand
Serier har vi alltid gillat. För några år sedan scannade jag in lite serier som hade publicerats i Brand under sent 80-tal/tidigt 90-tal. Det blev aldrig av att jag la ut dem ordentligt någonstans eller gjorde något annat vettigt av de inscannade materialet. Men nu kan jag ju lägga upp dem här! Det är 6 stycken serier. Av varierande kvalité ska väl tilläggas. Att de dessutom kan ses som tämligen vulgära av den politiska rörelse som finns idag får väl helt enkelt illustrera de skillnader som finns mellan rörelsen då och rörelsen idag.
Varför envisas Paulianerna att använda Jolly Roger?
Det här är del ett av berättelsen om Störtebecker och Vitalierna som skrevs för Zombie, de svenska St. Pauli supportrarnas medlemstidning. Den publicerades där i två delar. Här följer de bägge direkt på varandra.Jolly Roger torde vara vanligare på Millentor än Paulis egna brun-vita flagga. Jolly Roger är en benämning som härstammar från 16- 1700-talet. Exakt var och när uttrycket myntades vet man faktiskt inte. Jolly Roger är givetvis vad man kallar den svarta dödskalleflaggan med korslagda benknotor. Varför den kallas just Jolly Roger tvistar historikerna om än i denna dag. En kvalificerad gissning som många håller som trolig, är att namnet kommer från franskans Jolie Rouge ("Vackra röda") vilket sägs vara vad sjömännen kallade den röda flagga som hissades i sjöstrid för att visa att man inte gav någon nåd, det vill säga att alla på den förlorande sidan avrättades och inga fångar togs. Om man däremot tog fångar hissades ofta istället en svart flagga som ett tecken på att det utsatta fartyget hade en möjlighet att överleva bara man gjorde som anfallaren sade. Dödskalleflaggan i sig dyker upp hos pirater i mitten/slutet på 1600-talet och förekommer både med andra motiv och färger än den "klassiska". Den ökände Svartskägg hade exempelvis ett helt skelett på flaggan och Bartholomew Roberts hade ett porträtt av sig själv stående på två dödskallar.
Att FC St. Paulis supportrar har börjat använda den här symbolen har med all sannolikhet att göra med Hamburgs och norra Tysklands historia. Under slutet av 1300-talet dök nämligen en grupp pirater med ett Robin Hood-liknande rykte upp. Piraterna kallades Vitaliebröderna och de flesta härstammade från norra Tyskland. Vitaliebröderna bildades i samband med belägringen av Stockholm 1389. Albrekt av Mecklenburg var för tillfället svensk kung och, kan man lugnt påstå, en tämligen impopulär sådan. Hans impopularitet ledde till att den svenska adeln med hjälp av framförallt Danmark inledde ett krig mot Albrekt. Albrekt åkte på dyngstryk och hamnade till slut med sina sista allierade i Stockholm som belägrades. För att undsätta Albrekt och Stockholm drog flera av hans tyska släktingar och vänner ihop en grupp tämligen vilda och bångstyriga unga män från den tyska lågadeln. Dessa ynglingar fick till uppgift att smuggla in förnödenheter, viktualier på äldre svenska, till Stockholm. De lyckades med sitt tilltag och fick därmed sitt namn, Viktualiebröderna eller Vitaliebröderna. Albrekt däremot lyckades inte och fick lämna Stockholm och Sverige. Vad som hände med honom och Sverige sedan borde ni ha lärt er på mellanstadiet, dessutom har det inte med vår historia att göra. När belägringen av Stockholm var över hade Vitalierna inte längre något uppdrag men de trivdes med sitt äventyrliga liv och inledde en karriär som pirater.
Det som gjorde Vitaliebröderna speciella och gav dem deras "Robin Hood-rykte", var det faktum att de var de första piraterna i den kristna historien som inte betalade sina besättningsmän en fast, om uppdraget var lyckat det vill säga, betalning på samma sätt som om det var ett fartyg i handelsflottan. Vitaliebröderna delade istället på vinsten, givetvis fick kapten och andra med högre befattning en större del av kakan, men alla delar var relaterade till vinsten. Var det senaste tilltaget inte fullt så lyckat fick även höjdarna vända på örena. Det var detta sätt att fördela bytet som gav dem det andra namn som de är kända under, framförallt i Tyskland, "de Lijkdeelern" (stavningen är valfri eftersom det medeltida Tyskland, liksom det medeltida Sverige inte hade några stavningsregler). "De som delar lika" skulle man lite tafatt kunna översätta det till. I Friesland berättas det även historier om hur de delade med sig till de fattiga. Något som är betydligt svårare att belägga historiskt.
Bland kaptenerna är det framförallt en som gått till historien, Klaus Störtebecker. Han fick sitt namn, "Störtebecker", eftersom han kunde svepa ett stop (som under medeltiden var betydligt större än dagens stop, minst en liter) utan att ta det från munnen. Störtebecker var dock inte ensam, det fanns även andra berömdheter såsom Mannteufel och fler till dessa. Men vår vän Klaus är dock den mest kända och även den med starkast koppling till Hamburg.
Nu när vi fått upp nyfikenheten hos er för Störtebecker och de andra tar vi en paus i berättandet till nästa nummer, då historielektionen fortsätter med en mer ingående beskrivning av Stötebecker och det dessutom kommer med en förklaring till varför en av krogarna i Hamburg heter "Bunte Kuh".
Del 2
När vi sist lämnade Störtebecker och hans kumpaner så hade de precis lämnat Stockholm efter att tyskarna hade lämnat staden. Vitalierna som nu inte längre behövdes av Albrekt och hans vänner ville ju dock inte överge det äventyrliga livet och sökte sig istället en ny bas. Eftersom sjöröveri var deras gebit så passade en ö deras behov ypperligt, en ö med en hamn skulle dessuom passa dem ännu bättre. Ön och hamnen de siktade in sig på blev Gotland och Visby. Här slog de sig ner och härjade östersjön tämligen ostört. Det är först i slutet av 1390-talet som problemen börjar hopa sig. Tyska Orden, en riddarorden som vi den här tiden är en av de största maktfaktorerna i östersjöområdet, tycker att Vitalierna tar sig aldeles för mycket ton och bestämmer sig för att driva bort dem från Visby. 1398 tar således Vitaliernas visit på Gotland slut.
Störtebecker med anhang tyckte dock inte att östersjön hade gjort sitt som mjölkko och flyttade sin verksamhet till Rügen där de fruktade Ranerna hade haft sin bas i mitten på 1100-talet. Men nu hade hamnstäderna i östersjön sett att det gick att spöa Vitalierna så de började organisera sig och redan 1400 så flyttar man sin verksamhet till Ostfriesland. Störtebecker själv finns då i någon form av tjänst hos rovriddaren Kenno ten Broke, vars dotter han också gifte sig med. Och med utgångspunkt från te Boreks borg fortsatte han sina härjningar.
Nu hade dock Hansan surnat helt och hansastäderna Lübeck och Hamburg gick ihop och satte upp en flottstyrka som i juli 1401 drabbar samman med Vitalierna. Störtebecker på sitt flaggskepp Rote Teufel blir upphunnen och fångad av Simon av Utrecht på hans kogg "Die durch die See brausende bunte Kuh aus flandern mit ihren starken Hörnern" av slentrian förkortat till Bunte Kuh.
Störtebecker togs till Hamburg där han ställdes inför rätta. Det enda man egentligen vet om hans fångeskap och död är att han avrättades. Eftersom han var populär bland befolkningens lägre inkomstskikt redan på den här tiden så började legenderna frodas omedelbart, vilket leder till att man inte vet vilka historier som är helt gripna ur luften och vilka som har en grund av verklighet.
Det berättas bland annat Störtebecker erbjöd Hamburg en kätting av rent guld som skulle sträcka sig runt stadens hela stadsmur( där en av portarna låg vid, ja just det Millerntor) mot att han och hans besättning skulle få gå. Kättingen skulle tillverkas av det guld som sades vara kärnan i stormasten på Rote Teufel. Det sägs också att Störtebecker fick ett erbjudande från Hamburgs domstol. Om han efter att fått huvudet avhugget kunde stapla förbi någon eller några av sina besättningsmedlemmar så skulle dessa få gå fria. Ett erbjudande han accepterade(han kunde ju inte annat än dö ändå...). Det berättas vidare att när bödeln huggit huvudet av Störtebecker så börjar liket stapla förbi de uppställda besätningsmännen. Men till bödelns förskräckelse( ha fick betalt per huvud han kapade) så föll inte Störtebecker ihop utan att bödeln la krokben för honom efter att han befriat flera lyckliga ur sin besättning. Efter sig lämnade Störtebecker en vildvuxen flora av legender och också möjligtvis en tämligen stor skatt. Var den skulle ligga försökte man ta reda på redan under 1400-talet men det har aldrig framkommit att någon skulle ha hittat den. De olika ställen där det ryktas att den skulle kunna ligga är framförallt på Gotland, närmare bestämt i någon av de klosterruiner som fanns redan på Vitaliernas tid eller på Rügen.
Som avslutning får vi ta och instämma i Störtebeckers valspråk - "Guds vän och hela världens fiende"
Des lieben Gottes Freund
Und aller Welt Feind!
Turister och andra larvpottor...
Farbror Punk som ligger bakom PunkTjafs driver ju även en blogg. För sisådär två år sedan skrev han ett kort inlägg med spetsen riktad mot Timbro. Nu har han fått ett svar som är av det absolut töntigaste slaget. Någon snedseglare som kallar sig Nicke Punk har svarat så här:
"Bara så du vet så är vi flera fd punkare i Timbrokretsen. Punk har aldrig varit lika med sunkig socialism och kollektivt tänkande, snarare tvärtom."
Stolpskottet hivar sen upp en länk till Timbro. För er som inte vet vad Timbro är så kan man snabbt sammanfatta det med att Timbro är högerns tankesmedja, det är med andra ord de som ligger bakom högerns politik de senaste 20-30 åren. Ett gäng praktarslen skulle man ockå kunna säga. Och till det mäktiga praktarslen. De företräder helt och hållet kapitalet och alla de kriminella bastarder som år efter år plundrar oss på det vi skapar med vårt arbete.
Att det där finns folk som stoltserar med att de är f.d. punkare må vara beklagligt men knappast förvånande. Vår subkultur är visuellt stark och i många fall kontroversiell. Det leder till att det dyker upp människor bland oss som bara är med under en kort period innan de åter faller in i fållan. De revolterar lite chict, under ett halvår eller så när de går på gymnasiet, men sen ställer de sig åter i ledet och gör vad som förväntas av dem. De kan till exempel bli de tärande klassernas förespråkare på Timbro. Vi har alla sett dem, och de flesta av oss har vid något tillfälle betraktat någon av dem som sin vän. Vissa av dem lämnade oss av skäl vi kan förstå och respektera, men andra, som den här Nicke, bara är ett exempel på en turist. Någon som efter det lilla äventyret söker sig till sin trygga bakgrund bland samhällets absoluta avskum i överklassen.
Nickes påstående att det snarare skulle vara så att punken går på tvärsen med socialismen gör att man undrar om killen är fullständigt rubbad eller om han bara far med osanning av rent propagandistiska skäl. Eller så övar han bara på det orwellska nyspråk som högern och dess blodtörstiga lakejer så gärna slänger sig med. Att alla punkare inte per definition är socialister är visserligen sant. Men punken som sådan har starka kopplingar till den frihetliga socialismen, det är ett enkelt faktum. Påstår man något annat ljuger man.
Punken är en subkultur som redan med Pistols inledde ett kärleksförhållande med anarkismen. Ibland är det sämre ställt med förhållandet, som när Wattie i Exploited vräker ur sig diverse trams. Men väldigt ofta är det en stark relation. Crass, Conflict, Flux Of Pink Indians och de andra banden i den kretsen var nog de som först tog förhållandet till nya nivåer och vi fortsätter att jobba på vårt förhållande. Men band som Appalacian Terror Unit, tidningar som Profane Existence och festivaler som Punk Illegal måste man vara fullständigt imbecill för att inte se den nära relation som växt fram mellan punken och anarkismen.
För Farbror Punks egna svar till snedseglaren kolla här.
"Bara så du vet så är vi flera fd punkare i Timbrokretsen. Punk har aldrig varit lika med sunkig socialism och kollektivt tänkande, snarare tvärtom."
Stolpskottet hivar sen upp en länk till Timbro. För er som inte vet vad Timbro är så kan man snabbt sammanfatta det med att Timbro är högerns tankesmedja, det är med andra ord de som ligger bakom högerns politik de senaste 20-30 åren. Ett gäng praktarslen skulle man ockå kunna säga. Och till det mäktiga praktarslen. De företräder helt och hållet kapitalet och alla de kriminella bastarder som år efter år plundrar oss på det vi skapar med vårt arbete.
Att det där finns folk som stoltserar med att de är f.d. punkare må vara beklagligt men knappast förvånande. Vår subkultur är visuellt stark och i många fall kontroversiell. Det leder till att det dyker upp människor bland oss som bara är med under en kort period innan de åter faller in i fållan. De revolterar lite chict, under ett halvår eller så när de går på gymnasiet, men sen ställer de sig åter i ledet och gör vad som förväntas av dem. De kan till exempel bli de tärande klassernas förespråkare på Timbro. Vi har alla sett dem, och de flesta av oss har vid något tillfälle betraktat någon av dem som sin vän. Vissa av dem lämnade oss av skäl vi kan förstå och respektera, men andra, som den här Nicke, bara är ett exempel på en turist. Någon som efter det lilla äventyret söker sig till sin trygga bakgrund bland samhällets absoluta avskum i överklassen.
Nickes påstående att det snarare skulle vara så att punken går på tvärsen med socialismen gör att man undrar om killen är fullständigt rubbad eller om han bara far med osanning av rent propagandistiska skäl. Eller så övar han bara på det orwellska nyspråk som högern och dess blodtörstiga lakejer så gärna slänger sig med. Att alla punkare inte per definition är socialister är visserligen sant. Men punken som sådan har starka kopplingar till den frihetliga socialismen, det är ett enkelt faktum. Påstår man något annat ljuger man.
Punken är en subkultur som redan med Pistols inledde ett kärleksförhållande med anarkismen. Ibland är det sämre ställt med förhållandet, som när Wattie i Exploited vräker ur sig diverse trams. Men väldigt ofta är det en stark relation. Crass, Conflict, Flux Of Pink Indians och de andra banden i den kretsen var nog de som först tog förhållandet till nya nivåer och vi fortsätter att jobba på vårt förhållande. Men band som Appalacian Terror Unit, tidningar som Profane Existence och festivaler som Punk Illegal måste man vara fullständigt imbecill för att inte se den nära relation som växt fram mellan punken och anarkismen.
För Farbror Punks egna svar till snedseglaren kolla här.
tisdag 2 september 2008
Jensen slaktar bolsjevismen
Jag kommer lite nu och då återpublicera saker jag skrivit på andra platser som jag tycker kan vara kul, eller helt enkelt värda att återpubliceras. Den här recensionen skrev jag för Yelah för snart tio år sedan. Då var det mycket ståhej i pressen från nyliberalt och liberalt håll om hur hemsk vänstern är eftersom Stalin var en skitstövel. Man hde precis publicerat "Kommunismens Svarta Bok" och en hel del annat nonsens. Jensens "Bolsjevism - Syndikalism" är dock fortfarande nyttig läsning. Framförallt för oss i den frihetliga vänstern, nu när en hel del olika kommunistiska strömningar börjar göra sig hörda i våra led. Det är inte längre bara Marx, utan andra tänkare som står betydligt närmre Stalin, som t.ex. Lenin själv har börjat citeras. Då kan det vara nyttigt att komma ihåg vad de här människorna skrev, tyckte och tänkte. Redan innan de stora utrensningarna, invasionen av Tjeckoslovaien och t.o.m. innan Kronstadtsupproret.
Recensionen publicerades för första gången fredag 30 april 1999.
Under ledning av Lars Lejonborg har olika former av liberaler den senaste tiden bröstat sig om kommunismens grymheter och allmänna oförmåga att ge foket ett drägligt liv. Till ledstjärna har man valt boken "Kommunismens svarta bok" som höjs till skyarna som något nytt, på samma sätt som de påstår att kommunismen aldrig utsatts för någon saklig eller allvarlig kritik.
Detta är inget annat än nyliberal goja!
Kommunisternas brott har mer än en gång kritiserats av oss frihetliga socialister, och vi är inte så sena i svängarna att vi väntar tills Sovjetunionen gått under och ersatts av, ja bara gudarna vet vad. Att Emma Goldman tidigt hamnade i konflikt med Lenin vet vi alla och Kropotkins kritik av bolsjevismens villfarelser är inte heller helt okänd. Men att SACs egne Albert Jensen redan 1921 skrev en betydande och träffsäker kritik av den unga diktaturen är det inte fullt så många som vet. Boken som gavs ut av Federativ fick namnet "Bolsjevism - Syndikalism" och kan nog mer klassificeras som en slakt av bolsjevismen än en kritik. Genom att flitigt använda sig av citat, förvånansvärt ofta från bolsjevikerna själva, bevisar han bristerna och de logiska vurporna I bolsjevikernas teori och de hemska följderna därav.
Boken är uppdelad i tre delar.
I den första delen går Jensen igenom bolsjevismens teori och pekar på de olika delar som omöjligt går att kombinera med ord som frihet, rättvisa och socialism.
Del två är en genomgång av vad som hänt i Ryssland sedan revolutionen fram till när boken skrevs. Han visar här på det logiska i att Ryssland mer eller mindre dukar under som en direkt följd av den kommunistiska diktaturen.
Den tredje avdelnigen är en jämförelse mellan bolsjevismen och syndikalismen. Sydikalismen går inte helt oväntat segrande ur jämförelsen.
Kritiken känns måhända inte ny, men om man nyligen upptäckt den frihetliga vänstern och inte har riktig koll på skillnaden mellan frihetlig och auktoritär vänster så är Jensen verkligen att rekommendera. Som historiskt dokument känns den inte heller helt oviktig, genom att på ett bra sätt redovisa källorna till citaten kan den historieintresserade gå tillbaks och kontrollera de olika källorna, som är tämligen vitt spridda mellan de olika socialistiska falangerna.
Eftersom boken är skriven på 1920-talet så är inte språket så ansträngande fullt av ålderdomliga stavningar och ord, endast i vissa citat kan det kännas lite ålderdomligt. Den enda kritik som kan vara berättigad mot boken är att det ibland är svårt att se övergångarna mellan olika berättartekniker och det blir lätt farthinder i läsandet. Extra märkbart blir det givetvis när han växlar mellan den ironiskt, hånande agitatorn och den välvilliga läraren, då kan man ibland känna sig nödd att läsa om det aktuella stycket och det känns onödigt.
Helhetsintrycket är gott och betyget blir fyra av fem möjliga revolutionärer.
Recensionen publicerades för första gången fredag 30 april 1999.
Under ledning av Lars Lejonborg har olika former av liberaler den senaste tiden bröstat sig om kommunismens grymheter och allmänna oförmåga att ge foket ett drägligt liv. Till ledstjärna har man valt boken "Kommunismens svarta bok" som höjs till skyarna som något nytt, på samma sätt som de påstår att kommunismen aldrig utsatts för någon saklig eller allvarlig kritik.
Detta är inget annat än nyliberal goja!
Kommunisternas brott har mer än en gång kritiserats av oss frihetliga socialister, och vi är inte så sena i svängarna att vi väntar tills Sovjetunionen gått under och ersatts av, ja bara gudarna vet vad. Att Emma Goldman tidigt hamnade i konflikt med Lenin vet vi alla och Kropotkins kritik av bolsjevismens villfarelser är inte heller helt okänd. Men att SACs egne Albert Jensen redan 1921 skrev en betydande och träffsäker kritik av den unga diktaturen är det inte fullt så många som vet. Boken som gavs ut av Federativ fick namnet "Bolsjevism - Syndikalism" och kan nog mer klassificeras som en slakt av bolsjevismen än en kritik. Genom att flitigt använda sig av citat, förvånansvärt ofta från bolsjevikerna själva, bevisar han bristerna och de logiska vurporna I bolsjevikernas teori och de hemska följderna därav.
Boken är uppdelad i tre delar.
I den första delen går Jensen igenom bolsjevismens teori och pekar på de olika delar som omöjligt går att kombinera med ord som frihet, rättvisa och socialism.
Del två är en genomgång av vad som hänt i Ryssland sedan revolutionen fram till när boken skrevs. Han visar här på det logiska i att Ryssland mer eller mindre dukar under som en direkt följd av den kommunistiska diktaturen.
Den tredje avdelnigen är en jämförelse mellan bolsjevismen och syndikalismen. Sydikalismen går inte helt oväntat segrande ur jämförelsen.
Kritiken känns måhända inte ny, men om man nyligen upptäckt den frihetliga vänstern och inte har riktig koll på skillnaden mellan frihetlig och auktoritär vänster så är Jensen verkligen att rekommendera. Som historiskt dokument känns den inte heller helt oviktig, genom att på ett bra sätt redovisa källorna till citaten kan den historieintresserade gå tillbaks och kontrollera de olika källorna, som är tämligen vitt spridda mellan de olika socialistiska falangerna.
Eftersom boken är skriven på 1920-talet så är inte språket så ansträngande fullt av ålderdomliga stavningar och ord, endast i vissa citat kan det kännas lite ålderdomligt. Den enda kritik som kan vara berättigad mot boken är att det ibland är svårt att se övergångarna mellan olika berättartekniker och det blir lätt farthinder i läsandet. Extra märkbart blir det givetvis när han växlar mellan den ironiskt, hånande agitatorn och den välvilliga läraren, då kan man ibland känna sig nödd att läsa om det aktuella stycket och det känns onödigt.
Helhetsintrycket är gott och betyget blir fyra av fem möjliga revolutionärer.
Punkmordet
1981 var punken fortfarande ung och att knata runt med paj och kängor väckte betydligt mer uppmärksamhet är det gör idag. Som punkare var man påpassad och media gullade inte direkt med den här subkulturen som man inte riktigt förstod sig på. Den 28 Februari 1981 utspelade sig ett tragiskt drama i Stockholm. Media kom att måla upp det som "punkmordet" och skriverierna om det fick till viss del punken att tappa fart i stockholmsområdet.
"Punkmordet" var, såvitt jag begripit det, ett slagsmål som helt enkelt gick för långt. Det var en av punkarna som hängde i Gallerian som rök ihop med en rätt trasslig kille från Lidingö och det hela resulterade i att killen från Lidingö, Roger, dog av skadorna han fått när han blev knivhuggen i slagsmålet. Johnny, som punkaren hette, var en av medlemmarna i bandet Ur Funktion och han såpelade även gitarr i Brilliant Boys. Johnny(som även gick under namnen Johnny Genomrutten och Wanker) och några kompisar var på väg för att se en spelning med sina polare i the IMPS när de på perrongen till Gamla Stans tunnelbana sprang ihop med gänget som Roger var med i. Exakt vad som hände är givetvis svårt att veta, men Johnnys berättelse direkt efter, innan han visste att roger var död, gick ut på att det andra gänget hade muckat med dem för de var punkare och sen hade det brakat loss. Johnny och hans kompisar blev givetvis för sena för att se IMPS så de drog genast vidare. Men bara kort stund senare greps Johnny av snutar som kallade honom "punkmördare" när de slängde in honom i polisbilen.
Johnny blev dömd för dråp och knäcktes helt av fängelsetiden, han var rätt ung när det hela utspelade sig. När han släpptes var han inte längre den lättsinniga och glada människa hans vänner kände innan. Istället var han inbunden och han gled från sina gamla vänner. 2002 dog han i lunginflammation.
Killen som dog var en rätt strulig kille som gick i Bodal Skola ute på Lidingö. Jag skulle gissa att även en annan kändis, som fem år senare skulle dömas för att ha sparkat ihjäl Ronny Landin på Nickstabadet, gick på Bodal samtidigt som Roger. Nämligen Klas Lund. En som däremot med säkerhet gick på Bodal samtidigt som Roger var Henrik Weston som för något år sedan kom ut med boken "Hej, det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr!". Han skriver kort om händelsen på ett sätt som klargör att han hade föga till övers för punkarna som hängde i Gallerian. Han kallar Johnny "idiotpunkare". Samtidigt är det lilla han skriver om Roger inte heller särskilt smickrande.
Samma skola skulle även jag komma att gå i några år senare. Själv gick jag på lågstadiet när det här skedde och en av mina fritidsfröknar var bekant med Roger. När jag senare gick på högstadiet så kom det hela på tal igen när det visade sig att varje år på, det som på den här tiden kallades, VANT-dagarna(Våld, Alkohol, Narkotika, Tobak) så visades filmen om "punkmordet", som producerades i vad som måste ha varit ett rasande tempo av Staffan Hildebrandt. Filmen är en försmak av vad som skulle komma härnäst från Hildebrandt, nämligen "Stockholmsnatt". I "Veckan då Roger dödades", som filmen heter, vill Hildebrandt visa på hur våld och orättvisor är vardag för ungdomarna och att händelserna på tunnelbanestationen bara var et stort missförstånd. I filmen spelas Roger dessutom av Dominik Henzel som för en modern publik, som inte kommer ihåg honom som "Sudden" i "G", mest är känd från en chipsreklam där han dividerar med en potatisodlare om vilken del av potatisen som används till chips.
"Punkmordet" är ingen trevlig del av vår historia, men den kom att betyda en hel del eftersom händelsen till viss del skyndade på punkens tillbakadragande från rampljuset. Medias hetsjakt spädde även på fördomarna om oss som vådsamma galningar som utan rim och reson flyger på helt oskyldiga på stan.
Om det är någon som trots allt skulle vilja se filmen som Hildebrandt gjorde så finns den här. Och det mesta av informationen har jag fått från PunkTjafs artikel om Bosse Belsen.
Ultrabranden 20 år
Härom veckan var det exakt 20 år sedan Ultrahuset brann. På Kafé44 mindes man det hela med spelning och Tompas patenterade ultrabullar. Köttgrottorna, Johan Johansson och Stefan Sundström var det som stod på affischerna. Att sedan aven Rebel Robert dök upp och drog av några låtar. Bl.a. från sin tid i Kravallsubban Lever kanske inte gjorde alla så glada, men ändå...Dessutom avslutades kvällen med att Martin, som kom att driva Ultrahusets eftersföljare Hunddagiset, och Tompa med en kör bestående av Johan Johansson, Stefan Sundström och gamla Mollys gitarristen Steffe Ståhl rev av kamplåten Ultrakåken till allas förnöjelse.
Det här gör att jag tänker ge mig in på något som jag inte tror att jag kommer göra så ofta, nämligen lägga ut mp3or här som folk kan ladda ner och lyssna på i hemmets lugna vrå. Precis som så många andra bjuder jag även på omslaget till skivan och som ni förstått vid det här laget är det Ultrasingeln jag länkar till. Den ligger sedan gammalt på min kompis Jonas site om ultrahuset. Men jag länkar till den härifrån så ännu fler ska upptäcka låtens oerhörda underhållningsvärde!
Känga uppåt inte mot punken...
För drygt tio år sedan fanns det en tämligen djup klyfta mellan Stockholms punkare och de aktivister som vistades i vad som kan kallas anarkistmiljön eller aktivistmiljön, det var även under den här perioden det började bli vanligare att kalla sig autonom i dessa kretsar. Klyftan visade sig på olika sätt men framförallt genom ett förakt gentemot yngre punkare, och även äldre för den delen, från "de aktivas sida".
I samband med detta skrev jag en artikel som publicerades i brand. Oberoende om det var den här artikeln som utlöste det hela eller ej, så var det ändå så att den blev det första i en lång rad debattinlägg rörande subkulturer och hur de påverkar den politiska miljön och tvärt om.
Sedan den här artikeln publicerades har mycket förändrats. Punkare har under flera år varit en accepterad del av aktiviströrelsen och visar därmed också en högre grad av medvetenhet än vad som var vanligt tidigare. Däremot verkar pendeln svänga igen vilket fått några att skriva ihop en ny text på samma tema som den här gamla. Fast med dagens situation i fokus.
Här kommer i alla fall artikeln. Som brasklapp kan det nämnas att det inte var jag som kom på rubriken...
Känga uppåt inte mot punken...
Huruvida det här inlägget är inaktuellt eller inte vet jag inte, men det har legat och grott i mitt bakhuvud i ungefär ett år. Det som irriterat mig är det förakt för subkulturer som existerar i "aktivistkretsar" föraktet är i och för sig inte allmängiltigt utan riktar sig, hur motsägelsefullt det än må låta, primärt mot "arbetarklassens" subkulturer. Straight edge är till stor del accepterad troligtvis därför att de fått väldigt mycket uppmärksamhet i media till följd av att de uttalat sig till stöd för väldigt uppmärksammade aktioner("veganbränningarna"), men om man tittar på "käng"-kulturen så uttalar den precis samma stöd men får föga sympati bland "aktivister" utan hånas istället alltsomoftast som någon form av reaktionär träskmark. Det ska väl i rättvisans namn sägas att det inte är "käng"-kulturen enskilt som kritiseras utan punken som subkulturell inriktning. Men det syns ett mönster i det att de subkulturer som anammas av medelklassdelen av den "anarkistiska sfären" möter en mycket större acceptens än de som anammas av arbeterklassdelen. Det finns fler exempel på närstående kulturer som fått olika behandling men eftersom jag själv kan räknas som nån diffus form av punkare så är det just detta missförhållande jag känt av.
Kritiken mot punken är av den mest skiftande karaktär allt från rent ungförtryckande påhopp till den form av "intellektuell" kritik som framförallt riktas mot konkurrerande vänsterideologier. När man tar upp problemet till diskussion med någon så kommer direkt den dräpande kritiken om punkens inkonsekvens när det gäller ideologi. Problemet med denna kritik är att den är helt irrelevant då punk inte är en ideologi utan en subkultur som har ett flertal drag från olika ideologier men inte i sig tagit ställning om nånting. Det jag försöker säga är att kritiken i sig måhända inte är inkorrekt men den formen av kritik inte är applicerbar på punken men i allra högsta grad på t.ex. trotskismen. Det låter som och är en kliché men punken är ingen genomtänkt ideologi det är en livsstil med allt vad som hänger ihop med det.
Punkare ses ofta på med skepsis därför att de är unga och inte alltid har möjlighet att leva så "alternativt" som de förespråkar till följd av påtryckningar av auktoritetspersoner i sin omgivning. Vad man då bortser ifrån är att punken som sådan är ett avståndstagande från det etablerade. Vad som ses som den största representanten för det etablerade är ju varierande från person till person och det är detta man revolterar mot på samma sätt som de olika autonoma grupperna prioriterar olika delar av kampen. Är man ung så vistas man dessutom största delen av dagen i skolan och revolten riktas ofta mot denna. Kanske riktas inte revolten i varje enskilt fall mot skolsystemet i sig utan mot något som hör samman med skolan. Som fallet var med mig då revolten främst riktades mot den likformade H&M-kultur som de flesta skolkamrater tilltalades av. Med en bred genomtänkt analys av samhället så synliggörs ganska fort bristerna i det beteende som många punkare har men då tänker man sällan på att de av oss som ser bristerna så fort ofta varit en del av den frihetliga rörelsen väldigt länge och det tar ett tag att komma fram till just denna genomtänkta analys. Punken är för många den första kontakten med frihetliga idéer men som punkare så känner man sig inte alltid så välkommen av självutnämnt seriösa aktivister vilket leder till att många vid detta stadie bryter kontakten med de "seriösa" anarkisterna. När man som energisk ung punkare då bryter med de som under längre tid funderat på de frihetliga principerna så förlorar vi en stor möjlighet till den kontinuitet som vi så länge saknat och så desperat behöver. När man själv med vänner med samma referensramar börjar tänka igenom sitt ideologiska ställningstagande angriper man ju direkt de problem som ligger närmast en själv vilket inte alls med nödvänlighet sammanfaller med de problem som de "seriösa" ältat fram och tillbaka de senaste åren. Därför agerar de två grupperna helt olika i kontroversiella situationer vilket leder till konflikter som kunde undvikits om kommunikation funnits.
Övrig kritik som varit aktuell är ju den att punken skulle vara så sexistisk. Jovisst är den det men inte mer sexistisk än någon annan subkultur. Sexismen inom punken är många gånger mildare än i övriga samhället. Då exempelvis utseendenormerna är långt mer individualistiska än i övriga samhället så blir den sexistiska utseendehetsen mindre påtaglig även om den finns. Mycket av det som kan tolkas som sexistiska tendenser, och också är det, är inte menat som sexistiska påhopp utan som påhopp på borgerlighetens dubbelmoral. Att det ofta blir så fel är till stor del en direkt följd av bristen på just den kommunikation mellan punkare och "aktivister", som jag omnämnde tidigare. Punken är dessutom den subkultur som släppt fram flest rent anti-sexistiska band. De flesta av "tjejbanden" har alltid varit väldigt medvetna om problematiken och dessutom ordentligt pålästa när det gäller argument.
Angreppen på punken när det gäller det föga nyttiga alkoholbruket är ju relevanta men att anklaga punken för det är helt absurt då punkens alkoholmissbruk inte är orsak utan symptom. Att angripa symptomen istället för orsaken gör alltid symptomet värre.
Punken ger många en frihet som inte alltid kan ges på annat sätt. Det låter banalt och kanske töntigt men det ger en frihetskänsla att få vara skitig och äcklig i en renlighetshysterisk värld och det är ett normbrott för väldigt många att tillåta sig att försöka hitta sin egen personlighet. Att hitta en gemenskap som inte ser höga skolbetyg eller välbetalt jobb som ett måste är mångas livlina och räddning från total förnedring av det samhälle som kräver oönskade och ibland omöjliga prestationer av individen. Punken tillåter känslor på ett mer öppet sätt än både "mainstream"- kulturen och ett flertal andra subkulturer.
Det jag säger är inte att punken är ett tillstånd liknande nirvana helt utan hierarkier och förtryck, för det är den inte, utan att den omfattande kritiken och smutskastningen är orättvis, intolerant och missriktad. Det man dessutom måste komma ihåg är att punken inte är en homogen klump utan ett enormt gytter av individer.
I samband med detta skrev jag en artikel som publicerades i brand. Oberoende om det var den här artikeln som utlöste det hela eller ej, så var det ändå så att den blev det första i en lång rad debattinlägg rörande subkulturer och hur de påverkar den politiska miljön och tvärt om.
Sedan den här artikeln publicerades har mycket förändrats. Punkare har under flera år varit en accepterad del av aktiviströrelsen och visar därmed också en högre grad av medvetenhet än vad som var vanligt tidigare. Däremot verkar pendeln svänga igen vilket fått några att skriva ihop en ny text på samma tema som den här gamla. Fast med dagens situation i fokus.
Här kommer i alla fall artikeln. Som brasklapp kan det nämnas att det inte var jag som kom på rubriken...
Känga uppåt inte mot punken...
Huruvida det här inlägget är inaktuellt eller inte vet jag inte, men det har legat och grott i mitt bakhuvud i ungefär ett år. Det som irriterat mig är det förakt för subkulturer som existerar i "aktivistkretsar" föraktet är i och för sig inte allmängiltigt utan riktar sig, hur motsägelsefullt det än må låta, primärt mot "arbetarklassens" subkulturer. Straight edge är till stor del accepterad troligtvis därför att de fått väldigt mycket uppmärksamhet i media till följd av att de uttalat sig till stöd för väldigt uppmärksammade aktioner("veganbränningarna"), men om man tittar på "käng"-kulturen så uttalar den precis samma stöd men får föga sympati bland "aktivister" utan hånas istället alltsomoftast som någon form av reaktionär träskmark. Det ska väl i rättvisans namn sägas att det inte är "käng"-kulturen enskilt som kritiseras utan punken som subkulturell inriktning. Men det syns ett mönster i det att de subkulturer som anammas av medelklassdelen av den "anarkistiska sfären" möter en mycket större acceptens än de som anammas av arbeterklassdelen. Det finns fler exempel på närstående kulturer som fått olika behandling men eftersom jag själv kan räknas som nån diffus form av punkare så är det just detta missförhållande jag känt av.
Kritiken mot punken är av den mest skiftande karaktär allt från rent ungförtryckande påhopp till den form av "intellektuell" kritik som framförallt riktas mot konkurrerande vänsterideologier. När man tar upp problemet till diskussion med någon så kommer direkt den dräpande kritiken om punkens inkonsekvens när det gäller ideologi. Problemet med denna kritik är att den är helt irrelevant då punk inte är en ideologi utan en subkultur som har ett flertal drag från olika ideologier men inte i sig tagit ställning om nånting. Det jag försöker säga är att kritiken i sig måhända inte är inkorrekt men den formen av kritik inte är applicerbar på punken men i allra högsta grad på t.ex. trotskismen. Det låter som och är en kliché men punken är ingen genomtänkt ideologi det är en livsstil med allt vad som hänger ihop med det.
Punkare ses ofta på med skepsis därför att de är unga och inte alltid har möjlighet att leva så "alternativt" som de förespråkar till följd av påtryckningar av auktoritetspersoner i sin omgivning. Vad man då bortser ifrån är att punken som sådan är ett avståndstagande från det etablerade. Vad som ses som den största representanten för det etablerade är ju varierande från person till person och det är detta man revolterar mot på samma sätt som de olika autonoma grupperna prioriterar olika delar av kampen. Är man ung så vistas man dessutom största delen av dagen i skolan och revolten riktas ofta mot denna. Kanske riktas inte revolten i varje enskilt fall mot skolsystemet i sig utan mot något som hör samman med skolan. Som fallet var med mig då revolten främst riktades mot den likformade H&M-kultur som de flesta skolkamrater tilltalades av. Med en bred genomtänkt analys av samhället så synliggörs ganska fort bristerna i det beteende som många punkare har men då tänker man sällan på att de av oss som ser bristerna så fort ofta varit en del av den frihetliga rörelsen väldigt länge och det tar ett tag att komma fram till just denna genomtänkta analys. Punken är för många den första kontakten med frihetliga idéer men som punkare så känner man sig inte alltid så välkommen av självutnämnt seriösa aktivister vilket leder till att många vid detta stadie bryter kontakten med de "seriösa" anarkisterna. När man som energisk ung punkare då bryter med de som under längre tid funderat på de frihetliga principerna så förlorar vi en stor möjlighet till den kontinuitet som vi så länge saknat och så desperat behöver. När man själv med vänner med samma referensramar börjar tänka igenom sitt ideologiska ställningstagande angriper man ju direkt de problem som ligger närmast en själv vilket inte alls med nödvänlighet sammanfaller med de problem som de "seriösa" ältat fram och tillbaka de senaste åren. Därför agerar de två grupperna helt olika i kontroversiella situationer vilket leder till konflikter som kunde undvikits om kommunikation funnits.
Övrig kritik som varit aktuell är ju den att punken skulle vara så sexistisk. Jovisst är den det men inte mer sexistisk än någon annan subkultur. Sexismen inom punken är många gånger mildare än i övriga samhället. Då exempelvis utseendenormerna är långt mer individualistiska än i övriga samhället så blir den sexistiska utseendehetsen mindre påtaglig även om den finns. Mycket av det som kan tolkas som sexistiska tendenser, och också är det, är inte menat som sexistiska påhopp utan som påhopp på borgerlighetens dubbelmoral. Att det ofta blir så fel är till stor del en direkt följd av bristen på just den kommunikation mellan punkare och "aktivister", som jag omnämnde tidigare. Punken är dessutom den subkultur som släppt fram flest rent anti-sexistiska band. De flesta av "tjejbanden" har alltid varit väldigt medvetna om problematiken och dessutom ordentligt pålästa när det gäller argument.
Angreppen på punken när det gäller det föga nyttiga alkoholbruket är ju relevanta men att anklaga punken för det är helt absurt då punkens alkoholmissbruk inte är orsak utan symptom. Att angripa symptomen istället för orsaken gör alltid symptomet värre.
Punken ger många en frihet som inte alltid kan ges på annat sätt. Det låter banalt och kanske töntigt men det ger en frihetskänsla att få vara skitig och äcklig i en renlighetshysterisk värld och det är ett normbrott för väldigt många att tillåta sig att försöka hitta sin egen personlighet. Att hitta en gemenskap som inte ser höga skolbetyg eller välbetalt jobb som ett måste är mångas livlina och räddning från total förnedring av det samhälle som kräver oönskade och ibland omöjliga prestationer av individen. Punken tillåter känslor på ett mer öppet sätt än både "mainstream"- kulturen och ett flertal andra subkulturer.
Det jag säger är inte att punken är ett tillstånd liknande nirvana helt utan hierarkier och förtryck, för det är den inte, utan att den omfattande kritiken och smutskastningen är orättvis, intolerant och missriktad. Det man dessutom måste komma ihåg är att punken inte är en homogen klump utan ett enormt gytter av individer.
Vad punk är för mig...
Fy fan vad jag hatar när nåt spån ska förklara vad han eller hon tycker punk är. Ofta blir det men någon variant av "för mig är punken..." Som om punk bara är någon subjektiv förbannad hippie-goja. Vad punk är är inte relativt, det är inte beroende av vad nån snubbe i Knäckebröhult råkar tycka när han vaknar på morgonen. Punk är och förblir en subkultur. Det är en subkultur som baseras på musik. Någonting blir inte punk bara för att nån lallare med palestinaschal tycker att något är punk.
Visst, punken kan betytt olika saker för olika personer på så sätt att de påverkat deras liv på olika vis. Men det är i princip aldrig vad som frågas om eller uttrycks. Det är just det subjektiva lallandet som om och om igen dyker upp. Den här gången är det en av killarna, som jag tror spelade i trall-bandet Snorting Maradonas tidigare, som kläckte ur sig nån klämkäck harang med det temat i radioprogrammet Tendens. Jag lyckades med konsstycket att lyssna på eländet efter att ha tankat ner det till mp3-spelaren. Snubben var 19 bast och enligt reportern tillhörde han vad de kallde den tredje vågens punk(vad i h-e det nu är). Han klarade på den korta tiden programmet varade pricka in så många av de plattityder som alltför ofta trillar ur självgoda medelklassungar, som under några år tar en semestertur till vår subkultur.
Det var gnäll på folk som kom på spelningar för den sociala samvaron och inte för att kolla på banden. Det var gnäll på vad som uppfattades som strikta klädkoder. Och en jävla massa annat. Och för att sluta på topp så klämmer han ur sig att punken av idag är helt och hållet en medeklassföreteelse utan koppling till förorten! Vilken verklighet den här snubben lever i har jag ingen aning om, men det är fan inte samma som jag. Jag har hängt i punksvängen längre än han levt och kan definitivt inte känna igen mig i det han beskriver. Däremot känner jag igen typen. De har alltid funnits där, men de försvinner efter ett tag. De är som jag sa tidigare bara på semester en sväng från sin medeklassvärld. De är kulturella och punkare i några år innan de börjar på universitetet och skaffar sig en karriär som morsan och farsan kan vara stolta över.
Det är sådana här fjantar som alltför oftast undrar varför så många av oss som varit med ett tag har så svårt för trallpunkare från medeklassen. Det finns en förbannat många schyssta trallpunkare, men det är sådana här pulver som förstör för dem.
Visst, punken kan betytt olika saker för olika personer på så sätt att de påverkat deras liv på olika vis. Men det är i princip aldrig vad som frågas om eller uttrycks. Det är just det subjektiva lallandet som om och om igen dyker upp. Den här gången är det en av killarna, som jag tror spelade i trall-bandet Snorting Maradonas tidigare, som kläckte ur sig nån klämkäck harang med det temat i radioprogrammet Tendens. Jag lyckades med konsstycket att lyssna på eländet efter att ha tankat ner det till mp3-spelaren. Snubben var 19 bast och enligt reportern tillhörde han vad de kallde den tredje vågens punk(vad i h-e det nu är). Han klarade på den korta tiden programmet varade pricka in så många av de plattityder som alltför ofta trillar ur självgoda medelklassungar, som under några år tar en semestertur till vår subkultur.
Det var gnäll på folk som kom på spelningar för den sociala samvaron och inte för att kolla på banden. Det var gnäll på vad som uppfattades som strikta klädkoder. Och en jävla massa annat. Och för att sluta på topp så klämmer han ur sig att punken av idag är helt och hållet en medeklassföreteelse utan koppling till förorten! Vilken verklighet den här snubben lever i har jag ingen aning om, men det är fan inte samma som jag. Jag har hängt i punksvängen längre än han levt och kan definitivt inte känna igen mig i det han beskriver. Däremot känner jag igen typen. De har alltid funnits där, men de försvinner efter ett tag. De är som jag sa tidigare bara på semester en sväng från sin medeklassvärld. De är kulturella och punkare i några år innan de börjar på universitetet och skaffar sig en karriär som morsan och farsan kan vara stolta över.
Det är sådana här fjantar som alltför oftast undrar varför så många av oss som varit med ett tag har så svårt för trallpunkare från medeklassen. Det finns en förbannat många schyssta trallpunkare, men det är sådana här pulver som förstör för dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
