Mer turism...

Det är när det dyker upp nyheter som den här som jag surnar till och inser hur många det är genom åren som bara ser vår kultur som något man bara studsar i innan man ger sig ut i världen och blir pappas pojke. Visst, på 70-talet såg inte punken ut som idag men det är trots allt inte bara bland första generationens punkare man hittar dem som i den här artikeln betraktas som "lyckade". Kruxet är att mycket av det som kallas för lyckat innebär att man brutit helt med många av de ideal som punken ändå har ineboende i sig. Och då tänker jag inte bara på anarkopunken och crusten, utan även trall, Oi! och andra som inte alltid är lika politiska.

Det jag säger är inte att det per automatik är att sälja sig när man pluggar vidare och blir t.ex. ingenjör eller arkitekt, däremot så hävdar jag bestämt att bli direktör för ett energibolag är att svika idealen. För att inte tala om stolpskottet jag skrivit om tidigare som jobbade för Timbro.

Att folk som varit inne och studsat i vår kultur, framförallt första generationen, är driftigare än folk generellt kan säkert vara sant. Grunden för vår kultur är ju trots allt insikten att man kan göra själv, utan storbolag. Och lär man sig det kan man säkert utnyttja den kunskapen även som energi-VD eller kapitalistlakej. Det är ju lite det som är problemet med kunskapsutjämning(som ju faktiskt är vad vi håller på med), det är inte bara vi som får tillgång till kunskapen. Även de andra får tillgång till den.

Men vad är det då som är så hemskt med att folk hänger med oss en sväng, drar härifrån och sen gör karriär och tackar oss för hela rasket? Problemet ligger har flera nivåer. Dels det gamla vanliga att man utgår från att punkare är dumma i huvudet, annars skulle de aldrig bli punks. Därför blir det en nyhet när nån hävdar någonting annat. Det är ett tema som återkommer gång på gång. Nyheter som den här publiceras ju lite nu och då.

Men värre är problemet att folk som inte har ett skit med oss att göra längre vill skaffa sig cred genom att skylta med att de en gång i tiden var punks i en kvart. Den cred de helt förlorat genom att istället bli en del av det etablerade samhälle som punken i mångt och mycket ställer sig mot. I deras värld är det sånt som kallas renomésnyltning.

Fast allra värst är det när folk som gör karriär aktivt ser sin sväng som punakre som "ungdomsynder" eller "sånt man växer ifrån" när de idag helt jobbar för att krossa sånt vi står för. Folk som en gång i tiden spelade i källarband men idag jobbar på Live Nation med att utrota allt liv som finns hos gräsrötternas musikscen eller folk som utnyttjar den kunskap de fått om formgivning genom zine elller affischer för att kränga ytterligare en meningslös pinal. Varje gång de pekar på sin bakgrund som punkare är det vårt namn som svärtas ner. Det är vårt rykte som dras i samma smuts som Shell och Jan Björklund badar i varje morgon.
Och det, är fan inte okej!

Film - Dudes

Jag måste ha varit 16 bast när jag såg Dudes första gången. Om jag inte minns det helt fel var det en av rullarna vi såg hemma hos Koffe. Han bodde i sina pärons källare och där huserade han med alla sina filmer. Han var filmtok redan på den tiden.

Dudes släpptes -87 så det är under det där skumma årtiondet vi kommer ihåg som 80-talet. En av 80-talets paradoxer var att samtidigt som man skapade hemskheter som Stock, Aitken & Waterman så släpptes punken fram lite nu och då även i mainstreamkulturen. Givetvis helt och hållet på mainstreamkulturens villkor, men ändå. Just ett sånt släpp är Dudes. Inledningen är en konsert med Vandals nånstans i NY och sen utvecklas rullen till nån mysko mix mellan roadmovie, western, drama och komedi.

Filmen handlar om att två NY-punkare ska hämnas mordet på deras polare(som spelas av Flea från Red Hot Chili Peppers), mitt ute på vishan. Den ena punkaren spalas av Jon Cryer som innan den här filmen mest var känd för att ha spelat Duckie i Pretty In Pink men idag bara känns igen som Charlie Sheens brorsa i Two And A Half Men.

Som helhet kan man lugnt säga att det inte är världens bästa film, men en lagom avkopling om man bara är ute efter att slappa en stund. Inget speciellt men lite kul att se att punks inte bara porträtterats som ligister som försöker råna folk. Det kanske å andra sidan inte är så konstigt. Regissör till rullen är Penelope Spheeris som även ligger bakom Decline Of Western Civilization och Suburbia

Något år senare hittade jag soundtracket på vinyl. Eftersom jag har en liten svaghet för metal så tyckte jag det var helt ok. Visst, många av banden gör inte sina bästa framträdanden, men det klarar sig bra ändå. Det har dessutom en släng av depprockssjukan, men det är sånt man får räkna med från en hollywood-produkt från -87.

Eftersom jag har mina plattor undanstuvade någonstans i glesbygden så har jag inte mitt ex av plattan tillgänglig så jag fick googla låtlistan från filmen, och CD-utgåvan av soundtracket ser ut så här.

1. Rock N' Roll Outlaw - Keel
2. Urban Struggle - The Vandals
3. Show No Mercy - W.A.S.P.
4. Vengeance Is Mine - Simon Steele & The Claw
5. These Boots Are Made for Walkin' - Megadeth
6. Time Forgot You - Legal Weapon
7. Jesus Came Driving Along - The Leather Nun
8. Mountain Song - Jane's Addiction
9. Lost Highway - The Little Kings
10. Dudes Showdown - Charles Bernstein & Co.
11. Amazing Grace - Steve Vai

Torrenten på the Pirate Bay:
DUDES_1987_JON_CRYER

Uncle Leon and the Alibis - Roller Derby Saved My Soul

Fan, när jag skriver en blogg som täcker både rollerderby, subkultur och musik kan jag inte låta bli att skriva något om outlawrockens företrädare i rollerderbyscenen, Uncle Leon and the Alibis. Hade de varit från Alabama hade jag kallat det southern rock(ni vet sånt där som Lynyrd Skynyrd lirar), men nu är de från New York så det skiter sig med en sån benämning. Att de är kända utanför en rätt liten scen i NY kan de helt och hållet tacka låten "Roller Derby Saved My Soul" för. De skrev låten mer eller mindre som ett skämt och blev tokförvånade när den slog stort, och då menar jag stort, i rollerderbyvärlden. Låten gav dem helt plötsligt gig över hela nordamerika under 2007, men efter de gjort en fet usa-turné så bestämde de sig för att lägga ner.

Men låten finns kvar och är sannolikt fortfarande den vanligaste låten för rollerderbyligor att ha som musik på sina MySpacepresentationer.

Men det räcker inte med det. För ett litet tag sen dök det upp en namnlista på nätet för att låten ska få vara med på soundtracket till Drew Barrymores nästa rulle "Whip It". Den har givetvis temat rollerderby, mer om den senare.

Jag hivar in en liten video från en spelning i NY också.



Uncle Leon and the Alibis - Roller Derby Saved My Soul.mp3

Pyssel - klippdocka

Pyssel är en bisarr företeelse. Det är en så enkel grej, samtidigt som den i sin grund luktar folkhem så kraftigt att man nästan tror man är tillbaka på det där mögelskadade dagiset 1976.

Trots den skräck som lurar i vassen runt pysslet finns det visst pyssel som kan vara kul att visa upp. Den här klippdockan hittade jag för några år sedan. Den delades ut i samband med lanseringen av låten Punk Rock Girl som släpptes -88 av Dead Milkmen.

Jag vet, Dead Milkmen är ett sånt där skitnödigt band som man blir skittrött på. De ser ut som sådana där collegekids som fått för sig att det är så jävla alternativt att ha en tvärrandig tröja i mossgrönt och gult, beige braller och en par Vans på fötterna. Samtidigt som de kör med pagefrilla och glajjer med tjocka svarta skalmar. De skriver bara texter om hur hemskt det är att växa upp i medelklassen för mamma förstår mig inte och tycker att de är sååå mycket smartare än alla de som inte läst grundkursen i filosofi. Hur de kom att betraktas som punk vette fan, men de får konstiga saker för sig på andra sidan pölen ibland.

Nåväl, klippdockan är i alla fall kul. Så här är den. Klipp ut, måla och ha skojsigt! Jag har minst en klippdocka till på lut så det kan bli en hel samling!


Dead Milkmen - Punk Rock Girl

Serier - från Anti Passiv

Anti Passiv var ett zine i mitten av 80-talet. I nummer ett(kom det fler?)från 1984 fanns den här serien med. Rätt naiv och charmig. Ett försök till en strippserie för punkare!

Europas första internliga!

Europas första internliga i rollerderby drar igång på riktigt den 27e september! Givetvis är det London Rollergirls som är först med att få ihop tillräckligt med åkare för att kunna dela upp sig i tre lag. Steam Rollers, Suffra Jets och Ultraviolent Femmes. Just nu ser laguppställningen ut som följer:

Steam Rollers

#04 Fox Sake (capt)
#73 Bette Noir (co-capt)
#907 Auntie Terror
#138 eL VISIOUS
#ICU2 Ena Flash
#45 Grrim Rita
# Little Bunny Scroo Yoo
#60 MaePalm
#∞ May BeTwisted
#KGB Misha Naccomplished
#U96 Nuke-Leah
#17 Sky Rockit
#08 Slice Andice
#31 Spooky Von Strange
#.357 Raw Heidi

Suffra Jets
Correctional Felicity(capt)
Kitty DeCapitate(co-capt)
Craic Ho
Dr.Feral
Dot Slash
Evil Nixx
Grievous Bodily Charm
Lyla La Tiger
Mama Mash Bash
Moxie Blitz
N-emma-sis
Poison Arrow
Silky Briefs
Viva KniEVIL

Ultraviolent Femmes
#9 Kamikaze Kitten (capt)
#84 Belle DeBrawl (co capt)
#6-4-5 Bex Offender
#4482 Char Char Gabore
#0.666 Dawn to be Wild
#369 Debbie Does Malice
#42 Grace of Wrath
DFF#77 Hula Gunn
#19 Lola Vulkano
#410 Missyle Elliott
#212FU Mouchete
#900cc Ninjette
#s6 Rose Hypnol
#M25 Scar Crash
#27 Sinister Mary Clarence
#619 time Star Spangled Bandit

Från ett svenskt perspektiv är det värt att notera att Vix Viking än så länge inte är med i något av lagen. Det har sannolikt att göra med att hon varit bortrest under en längre period och inte haft möjlighte att träna så mycket som är brukligt, och därför ännu inte draftats. Jag kommer givetvis följa upp det lilla mysteriet och berätta vart hon så småningom hamnar.

Den 27e är det Suffra Jets som brakar ihop med Ultraviolent Femmes. I dagsläget är det givetvis oerhört svårt att gissa hur det kommer gå. Men om någon skulle ta sig över och kolla in matchen så kan jag tipsa om att slänga ett extra öga på Missyle Elliot, Correctional Felicity, Kitty DeCapitate och N-emma-sis. Missyle Elliot och Kitty DeCapitate är otroliga jammers och kommer nog plocka en hel del poäng samtidigt som de tacklingar och blockar som kommer delas ut av Correctional Felicity och N-emma-sis blir något i hästväg!

Beväpnad Förorts Front!

Det här skrev jag för några år sedan till vår gamla hemsida MenVaFan.net. Det är inte helt osannolikt att det dyker upp mer skåpmat från den sidan vad det lider...

B.F.F. - Beväpnad FörortsFront, under det sena 70-talet och det tidiga 80-talet var det namnet på allas läppar, eller snarare väggar. På den här tiden var inte tags och graffiti särsklit utvecklat utan klottret bestod i första hand av bandnamn, idrottslag samt deras supportergrupper( som uppstod under den här tiden), benämningar på subkulturer samt symboler och namn på olika politiska grupperingar. Och det var på detta sätt B.F.F. blev berömt, eller snarare ökänt.

B.F.F. var Stockholms förortspunkares kanske inte fullt så seriösa, eller åtmintone militanta, svar på grupper som R.A.F. och Röda Brigaderna. Det började med att några punks ville ha något tufft att skriva på väggarna i stan, men utvecklades till en symbol för tidens politiska punkare.

Efter ett tag när B.F.F. vuxit som begrepp började publikationer som RIP och KloakStank propagera för gruppen. Det skrevs manifest i deas namn och de användes som symbol för den goda framtid alla hoppades på.

Det var B.F.F. som av flera av deltagarna i det tidiga 80-talets 1:a maj-kravaller hänvisade till när man frågade vad de demonstrerade för.

Den enda riktiga aktion som B.F.F. någonsin gjorde sig skyldiga till var sprängningen av en telefonkiosk i en bortglömd förort. En aktion som genomfördes mest för att testa om det funkade.

För några år sedan gick ett rykte om att Beväpnad FörortsFront hade återuppstått och RadioStockholm har omnämnt dem flera gånger under sommaren 2002. Men om det inte sker ett mirakel så stannar nog B.F.F. som ett trevligt inslag i Stockholms punkares kollektiva medvetande.

Varuca Assault och Ginjure Scraps karriärer över!

Semin mellan Hellcats och Cherry Bombs blev en riktig nagelbitare som avgjordes först vid den absolut sista jamen. Efter en oerhört tät bout där Hellcats visade att de nu bemästrar det som tidigare varit Cherry Bombs kännetäcken, defensiven, så går alltså Hellcats vidare till Calvello Cup med tre poängs marginal! Det blev 30 -27 till Hellcats.

Det här betyder att två giganter inom banked track rollerderby nu lägger rullskridskorna på hyllan. Ginjure Scraps och Varuca Assault, bägge från Cherry Bombs, har spelat sin sista match. En stor förlust för oss som följer TXRD.

Nu väntar Holy Rollers för Hellcats. En motståndare de inte slagit sedan 2003!
Att Sindra Dee dessutom skadat sig i dagens match gör inte det hela ljusare för Hellcats. Ett Holy Rollers som i det närmaste är fulltaligt igen(Helena Handbasket är bänkad som en följd av graviditet) kommer bli en oerhört svår motståndare. Men vi får se vad som händer den 11e oktober då det smäller rejält.

Om ni inte är lika lyckligt lottade som jag som kommer se matchen på plats i Austin så kan jag definitivt rekomendera att ni beställer matchen som webcast från TXRD!

Spännande!!!!

OK, som de flesta av er som läser det här redan vet så är jag helt såld på rollerderby och i natt går semifinalen i TXRD. Matchen kommer avgöra vilka som går vidare till Calvello Cup och där får möta Holy Rollers. Aspiranterna är Cherry Bombs och Hellcats. 2002 års mästare Hellcats som har kommit starkt i år och Cherry Bombs som jagar sitt första guld någonsin. För en av Cherry Bombs legendarer är det dessutom sista chansen att få snöra på sig skridskorna och vara med i Calvello Cup. Ginjure Scraps har nämligen släppt bomben att hon lägger av efter den här säsongen! Samma bomb har även Varuca Assault släppt, men hon har ju redan ett guld i bakfickan som hon tog med Holy Rollers 2004. För att ytterligare öka på spänningen är även Kate Or Dye tillbaka efter ett riktigt ruggigt armbrott som hon ådrog sig i matchen mot Holy Rollers tidigare i år.

Ja vi får se hur det går. Jag postar säkert en uppföljning om några timmar...

Serier - från Strömlös

Efter Ultra så vet vi ju alla att vi fick vårt Hunddagis. På hunddagis så gavs det ut ett litet zine. Zinet hette Strömlös och webifierades av Jonas för några år sedan. I den vevan så blev ju även de serier som fanns i zinet möjliga att se på en dator. Och det är dem ni ser här under. tyvärr kommer jag inte ihåg om Strömlös kom ut i mer än ett nummer. Men på nätet finns det dock bara ett, och det finns här.

Den första serien handlade om hur vi fick vårt dagis. DEt var ju en tämligen intressant historia bara det.

Resten av serierna från Strömlös var väl inte så märkvärdiga. Lite allmänt punkiga på det där sättet m,an gör serier som allmänt frustrerad tonåring. Men så här i efterhand är det skitkul att se dem.

Radical Cheerleading

För sisådär åtta år sedan skrev jag en lite text om ett fenomen jag hittade på nätet. Radical Cheerleading var på den här tiden i det närmaste okänt i europa, och det var definitivt okänt i sverige. Sedan dess har det skett en stor förändring. Både vad gäller förekomsten av vanliga cheerleaders och dess radikala motsvarighet.

På senare år har det dykt upp ett fenomen i Amerikanesien som kallas Radical Cheerleading. Det är ett på alla sätt väldigt amerikanskt fenomen. Ett sätt att variera protesten samtidigt som man sträcker upp ett långfinger åt samhällets almännt otrevliga människo- och, i synnerhet, kvinnosyn. Att det dessutom uppfyller det behov som är odlat djupt i den amerikanska kulturen att få vara en av de "snygga" för många som aldrig annars skulle få vara med om det, såsom kraftiga, handikappade, snubbar och andra som inte passar in i bilden av hur en cheerleader "ska" vara, är bara ett plus.

Fenomenet kan spåras tillbaka till några kvinnor i Florida som i mitten på 90-talet surnade på hippieattityden som de tyckte genomsyrade alltför stor del av den amerikanska rörelsen vid den här tidpunkten. De spånade lite och kom på idén att ha en cheerleadinggrupp vid något tillfälle. En cheeerleadinggrupp med radikala texter, utan utseendehysteri och med humorn som vapen.
Det visade sig att de hittat ett koncept som höll. Över hela nordamerika började det dyka upp "Radical Cheerleading Squads" som deltog i protester, demonstrationer och även arrangerade egna evenemang.

Som europé är det lite svårt att förstå symbolvärdet i att använda sig av cheerleadern som kampmetod, men det ger ett genljud i usa och kanada så det verkar inte vara helt av banan. Att använda sig av metoden på den här sidan pölen är nog minst sagt svårt. För att inte säga på gränsen till naivt. Cheerleaderkulturen finns inte här, trots idoga försök från svenska hockeylags att införa den. Cheerleaders ses med oblida ögon i de mest oväntade läger. Black Army hade länge väldigt svårt för AIKs "Guldvippor" och det gick så långt att Guldvipporna numer snällt får sitta och vänta på att Black Army skrikit färdigt innan de kan genomföra sitt program. Men efter att de funnit sig i sin underordnade roll är de åtminstone accepterade av klacken.

I och med detta kom, som ett brev på posten, också några av cheerleadingens verkliga problem i dagen. Objektifieringen och den sexism som är inbyggd i idén av att de söta/snygga tjejerna bara ska heja och vicka på rumpan, medan killarna ska visa sig manliga. Än så länge har dock inte den här kulturen blivit så grundmurad här som den är i usa, och vi får hoppas att den aldrig blir det. Fast å andra sidan kanske vi då får några radical cheerleaders...

• Barbie cheers
• Cheerleaders of the Revolution
• No F T A A
• A Few Of My Favourite Things
• Let's Go South
• Gotta Groove
• L A B E L-- check it!
• Masturbation
• No F, No T, No Double A
• Oh, Canada
• Riot, Don't Diet!
• We're Sexy, We're Cute, We're Radical To Boot
• We're Hairy
• Who Makes Your Clothes?
• Jobs Are Lost/Choice/Take Back The Night
• Fuck You, I'm An Anarchist Punk
• Genetically Engineered Food