Trista nyheter från Profane Existence

Eftersom Profane Existence dras med ekonomiska problem så skjuts nummer #58 upp ett tag på framtiden och kommer skickas ut först någon gång under oktober. Tills dess kommer vi få nöja oss med en digital version som släpps den 1a oktober.

Dessutom meddelar Dan att flera av de skivor som kommer släppas innan det är helt slut med skivproduktionern är rejält försenade som en följd av taskig kommunikation mellan tryckeri och PE.

Nu i veckan pressas en hög skivor med svenska band som borde varit ute för ett bra tag sen. Och efter det följer Appalachian Terror Units debutCD, lite Cooters, Happy Bastards och Resistant Culture.

Softa på Fullersta

Fullersta kör lite lugnare grejer i höst också. Några lördagar framöver kör de föredrag, folkkök och trubadurer. Testa ett lite softare alternativ en lördag vettja!

Punk i TV - Dokumentär från -87

Rolig dokumentär från -87. Av-punkningskursen måste vara något av det stolligate jag set på länge. Den här formen av skräckpropaganda trodde jag försvann utanför de mest rabiata kristna kretsarna runt -80. Fast å andra sidan vet jag inte vad det är för stollar som ligger bakom repotaget.

Nåja, njut av eländet!

Del 1



Del 2

Punk Illegal

Lika bra att börja ladda redan nu. Det blev ju bara Fullerstafestivalen i somras, och då bara den bortregnade lördagen så det ska bli skönt att åka ner till fiskestan och kolla lite band i november. Än så länge bara fem band släppta, men Restarts hade räckt för min del.

Punk i TV - Inslag i Australiensisk TV från -83

Ett gäng från TV i Australien gjorde -83 det här helt strålande inslaget från Islington. Bruket att ta betalt av turister kommaer jag själv ihåg från Plattan i början av 90-talet. Förekommer det fortfarande?
Notera även de helt underbart dissiga kommentarerna från reportern!

Punk i TV - The Young Ones

Alltså, om man tänker hålla på och dra fram populärkulturella grejer med punk-koppling så är det ju generalknas att inte ta upp Young Ones. Brittisk humor när den är som bäst. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Young Ones som inte redan är känt.

Fyra misslyckade studenter i samma kåk, schyssta band och Alexi Sayle. Kan det bli fel?

Orsaken till att det är ett band med och spelar i alla avsnitt utom ett är att om de vid första kontakten med BBC hävdat att de tänkte göra en sitcom hade de inte fått en spänn i budget. Nu var det istället ett underhållningsprogram för unga, och då vart det helt plötsligt lättare att få lite flis.

Transkriptioner av säsong 1:
Demolition
Oil
Boring
Bomb
Interesting
Flood

Transkriptioner av säsong 2:
Bambi
Cash
Nasty
Time
Sick
Summer Holiday

The Young Ones spelade dessutom in en riktigt bisarr singel där de tilsammans med Cliff Richard gjorde en version av Cliff Richards gamla 60-talshit Living Doll. Skivan var en i ledet av stödskivor för hungrande i Afrika. A-sidan var faktiskt inte Living Doll utan en längre sketch där Young Ones själva ska spela in en låt. Ganska roande. Jag ska se om jag kan hitta skivan i mina gömmor och rippa den.

Jag hivar in två videos med låten. Dels videon som gick varm på Clocks TV-skärmar när man slängde i sig sin hamburgare med pommes och cola. Sen hittade jag också ett liveframträdande där Cliff Richard också är med.





The Young Ones stora musikaliska bidrag till världen är dock Alexi Sayles underbara framförande av den klassiska sången Dr Martens Boots

Dr. Martens Boots
It's not class or ideology,

Color, creed, or roots

The only thing that unites us

Is Dr. Marten's boots

Dr. Marten's boots of the world

So that everybody can be free

They're classless, matchless, ageless and waterproof

And retail for only 19 pounds and 99p

What should everyone be wearing?

Those boots with the air-flow soles

And your boots will have a meeting

And your boots will take control
Thanks to Dr. Marten everyone will have warm feet

Thanks to Dr. Marten they'll be dancing in the street

No. Don't You Want Me.

OK, Boots.

Do your stuff!

Dr. Marten's, Dr. Marten's, Dr. Marten's boots

Dr. Marten's, Dr. Marten's, Dr. Marten's boots

Dr. Marten's, Dr. Marten's, Dr. Marten's boots!

Vad alla kanske inte vet är att Young Ones höll på att få en amerikansk remake(och vi vet ju alla hur bra de brukar bli). Ett pilotavsnitt spelades in, men så mycket mer blev det inte. Den sög tydligen getpung. Den enda från originalserien som följde med var Niel. Däremot var faktiskt Collin Abrahall från GBH med! Han frontade ett band som skulle vara med i avsnittet för att dra ihop stålar till hyran åt Niel och gänget.

Signaturmelodin
Cliff Richard and the Young Ones - Living Doll.mp3
Alexi Sayle and Radical Posture - Dr Marten's Boots.mp3

Bägge säsongerna på Pirate Bay
http://thepiratebay.org/torrent/3913793/The_Young_Ones_S1__amp__2

Trindeman Lindeman

Hasse å Tage är ett begrepp inom svensk humor. Tyvärr håller den nu uppväxande generationen helt på att gå miste om den form av humor som de företrädde. En humor som aldrig slog mot de svaga utan istället tog ställning för dem. Det finns i dagsläget tämligen få komiker med den inställningen, det är i princip bara några norrlänningar med Ronny Eriksson i spetsen som förvaltar den här formen av snäll och rättskaffens humor.

Under 60- och 70-talen körde Hasse å Tage revyer på diverse stockholmskrogar. Och de införde Lindeman i det svenska folkmedvetandet. Lindeman är en i det närmaste oändlig rad improvisationer där Tage intervjuar Hasse om ett aktuellt ämne. Hasse uppträder alltid i rollen av någon från släkten Lindeman.

En av dessa improvisationer handlade om punkrockaren Trindeman Lindeman. Det är inte en av deras bästa, men den passar bra här på bloggen. Trindeman Lindeman framfördes någon gång 79-80 under revyn Under Dubbelgöken som gick på Berns. Det var Hasse å Tages kortaste revy, endast en timme lång, som de körde under lunchen. Revyn var väldigt öppet politiskt och bl.a. monologen "Om Sannolikhet" där Tage sågar kärnkraftens säkerhet framfördes här. Det var även här som de för svenska folket lanserade uppfattningen att Ingvar Carlsson ser ut som en sko.

Hasse å Tage - Trindeman Lindeman

I Am The Anti Christ, I Am The Sporty Spice!

Som de flesta som känner mig vet så har jag en riktigt soft spot för Mel C dvs. Sporty Spice. Alla har ju sina svagheter och min är bl.a. Sporty. Det är framförallt hennes soloplattor, där första plattan sticker ut, som är det jag trillat dit för. Men även för er som inte förstått popdrottningens storhet så finns det lite att kika på. Om inte annat för att det är bisarrt och kul.

I April -99 gick nämligen Mel C upp på scenen med Neurotic Outsiders på Viper Room i Los Angeles. Neurotic Outsiders var från början ett gäng polare som jammade loss lite nu och då på Viper Room med en gästartist på sång. Polarna i fråga var Steve Jones (Sex Pistols), Matt Sorum(Guns N' Roses), Duff McKagan (Guns N' Roses) och John Taylor (Duran Duran). En blandning av sleaze, 77-punk och pop med andra ord.

Mel C körde tre låtar, White Wedding, Pretty Vacant och Anarchy In The UK. Under Anarchy In The UK bytte hon givetvis ut inledningsstrofen till "I am the Anti Christ, I am the Sporty Spice!".

Tyvärr har jag bara halva White Wedding, om det är någon som har hela så hojta gärna till! Om det dessutom skulle vara någon som har foton eller film de vet kommer från den spelningen så är ju även det riktigt intressant!

White Wedding
Pretty Vacant
Anarchy in The UK

Surkärringar...

Jag måste bara få spy lite galla en stund...
I två tidigare inlägg har jag nyligen hoppat på folk som kommit och gått i vår rörelse. Och nu fortsätter jag, jag förstår om ni blir trötta på upprepningar men det är min blogg och jag skriver vad fan jag vill! I det första så hänvisade jag till ett inlägg som gjorts på Farbror Punks blog när nån jöns från Timbro försökte sig på att uttrycka sig på ett högre plan än det moluskplan de är vana vid i utsugarnas högborg. Farbror Punks inlägg fick givetvis svar och antalet kommentarer kilade iväg ordentligt. Kommetarerna utveckaldes till en debatt(nåja...) där en del från punkens första generation utmärkte sig ordentligt.

Vad är det som gör att så många från de första generationen beter sig som griniga småungar? Det jag irriterar mig på är det självgoda svammel som ofta dyker upp så fort det vankas punknostalgi. Det dyker nästan alltid upp nått spån som var punkare några månader -79 som benhårt ska definiera vad punk är, de var ju med på riktigt liksom. Och det är alltid samma svammel om hur banbrytande och kontroversiellt det var. Och visst det var det, men kom igen, liksom allt annat så la sig nyhetens behag och sen var det bara samma gamla tråkande som svensson alltid utsatt dem som sticker ut för. De glömmer bort att de var tonåringar, och alla nya generationer bygger upp en bild av sig själva som speciella. Det gjorde vi i slutet på 80-talet och det gör kidsen idag. Det är så det funkar när man upptäcker punken och bryter sig loss från de normer man ser runt sig i framförallt skolmiljön.

För att göra det ännu värre så envisas många från första generationen att enbart erkänna de band som fanns då. Visst, jag romatiserar också de band jag kollade in när jag var osnuten tonåring. Jag kommer nog alltid tjata om Karl Brun för alla som pallar lyssna, men det innebär inte att jag dissar nyare förmågor som t.ex. Gatans Lag, Appalachian Terror Unit eller för all del Körsbärsfettera(som ju hypats hej vilt senaste veckan). Vill man utvecklas över huvud taget musikalilskt så kan man inte enbart lyssna på Dr. Zekes singel i 20-25 år, hur jävla bra den än är. De ger ju liksom inte ut ny musik, det gör ju trots allt de nya akterna.

När många från förstagenerationen går loss så heter det att ingetnting efter 81-82 över huvudtaget är punk. Punken dog med Sid Vicious liksom. Och det är det budskap som rapas om och om igen när nostalgin kommer fram. Den här förbannade Bernspunken som blir uppskjuten gång på gång, SVTs "punkafton" de hade för något år sedan och ett gäng andra ställen är sådana tillfällen då t.ex. Unni Drougge har hävt ur sig obegripligheter. Erkännandet av de punks som hållt fanan högt sen dess de själva ställde sig i ledet, och stramade åt slipsen runt den lönnfeta halsen och blev byråkrater, advokater eller vad fan som helst, är noll. Det är inte det att jag söker deras erkännande generellt. Men om de ska uttala sig om kulturen som helhet, vilket de faktiskt gör när de söker offentligheten, vill jag fan se en återkoppling till det som finns idag och som har funnits konstant även efter det de drog ut säkerhetsnålen ur kinden. De var ju för h-e bara med och drog igång det hela, sen stack de ju. Det är ju vi som sliter dagligen, och kanske gjort det i 15-20 år eller mer, som ser till att punken idag är många resor starkare, vitalare och radikalare än de nånsin kunde drömma om -79 när de sprang omkring och antingen avgudade eller spydde galla på Totte Dollar. De planterade fröet men det är vi som kom efter dem som har vårdat plantan och fortsätter vådra den så den ska fortsätta leva och vara en käftsmäll mitt i plytet på det etablerade samhället.

Nu är det givetvis inte så att alla från den första generationen är skitstövlar och pösmunkar. Det finns givetvis vettigt folk bland dem också. Men ganska få av dem gör sig bemärkta utåt. Farbror Punk är ett bra exempel på någon som inte vill att det gamla ska glömmas bort men ändå inte dissar det nya. Lädernunnans Jonas Almqvist är en annan gammal stöt som syns med jämna mellanrum, han dissade Bernspunken på ett riktigt trevligt sätt i sin MySpaceblog. Och Kajsa Grytt som föredömigt vägrade att uttala sig om dagens punkare i SVT-kvällen, som tidigare nämnts, eftersom hon inte kunde något om dagens scen.

Serie - Nothing Nice To Say

Webserier är inte lika kul som riktiga pappersserier, det är bara så. Nothing Nice To Say är en webserie. Det är ett minus. Det andra är att den helt speglar den amerikanska punkscenen. Inte för att jag inte gillar amerikanare, utan för att en del skämt missar igenkänningsfaktorn eftersom det ibland blir lite för collegepunk. Fast Nothing Nice To Say har helt klart sina förtjänster.

Och för att göra stockkonservativa gamlingar som mig glada så släpper de snart det första abumet i pappersform!

Medan ni väntar kan ni gott och väl ta en titt på det som publicerats på webben. Och det finns en hel del strippar att gräva sig genom. Den första publicerades 25 februari 2002!

Mer turism...

Det är när det dyker upp nyheter som den här som jag surnar till och inser hur många det är genom åren som bara ser vår kultur som något man bara studsar i innan man ger sig ut i världen och blir pappas pojke. Visst, på 70-talet såg inte punken ut som idag men det är trots allt inte bara bland första generationens punkare man hittar dem som i den här artikeln betraktas som "lyckade". Kruxet är att mycket av det som kallas för lyckat innebär att man brutit helt med många av de ideal som punken ändå har ineboende i sig. Och då tänker jag inte bara på anarkopunken och crusten, utan även trall, Oi! och andra som inte alltid är lika politiska.

Det jag säger är inte att det per automatik är att sälja sig när man pluggar vidare och blir t.ex. ingenjör eller arkitekt, däremot så hävdar jag bestämt att bli direktör för ett energibolag är att svika idealen. För att inte tala om stolpskottet jag skrivit om tidigare som jobbade för Timbro.

Att folk som varit inne och studsat i vår kultur, framförallt första generationen, är driftigare än folk generellt kan säkert vara sant. Grunden för vår kultur är ju trots allt insikten att man kan göra själv, utan storbolag. Och lär man sig det kan man säkert utnyttja den kunskapen även som energi-VD eller kapitalistlakej. Det är ju lite det som är problemet med kunskapsutjämning(som ju faktiskt är vad vi håller på med), det är inte bara vi som får tillgång till kunskapen. Även de andra får tillgång till den.

Men vad är det då som är så hemskt med att folk hänger med oss en sväng, drar härifrån och sen gör karriär och tackar oss för hela rasket? Problemet ligger har flera nivåer. Dels det gamla vanliga att man utgår från att punkare är dumma i huvudet, annars skulle de aldrig bli punks. Därför blir det en nyhet när nån hävdar någonting annat. Det är ett tema som återkommer gång på gång. Nyheter som den här publiceras ju lite nu och då.

Men värre är problemet att folk som inte har ett skit med oss att göra längre vill skaffa sig cred genom att skylta med att de en gång i tiden var punks i en kvart. Den cred de helt förlorat genom att istället bli en del av det etablerade samhälle som punken i mångt och mycket ställer sig mot. I deras värld är det sånt som kallas renomésnyltning.

Fast allra värst är det när folk som gör karriär aktivt ser sin sväng som punakre som "ungdomsynder" eller "sånt man växer ifrån" när de idag helt jobbar för att krossa sånt vi står för. Folk som en gång i tiden spelade i källarband men idag jobbar på Live Nation med att utrota allt liv som finns hos gräsrötternas musikscen eller folk som utnyttjar den kunskap de fått om formgivning genom zine elller affischer för att kränga ytterligare en meningslös pinal. Varje gång de pekar på sin bakgrund som punkare är det vårt namn som svärtas ner. Det är vårt rykte som dras i samma smuts som Shell och Jan Björklund badar i varje morgon.
Och det, är fan inte okej!

Film - Dudes

Jag måste ha varit 16 bast när jag såg Dudes första gången. Om jag inte minns det helt fel var det en av rullarna vi såg hemma hos Koffe. Han bodde i sina pärons källare och där huserade han med alla sina filmer. Han var filmtok redan på den tiden.

Dudes släpptes -87 så det är under det där skumma årtiondet vi kommer ihåg som 80-talet. En av 80-talets paradoxer var att samtidigt som man skapade hemskheter som Stock, Aitken & Waterman så släpptes punken fram lite nu och då även i mainstreamkulturen. Givetvis helt och hållet på mainstreamkulturens villkor, men ändå. Just ett sånt släpp är Dudes. Inledningen är en konsert med Vandals nånstans i NY och sen utvecklas rullen till nån mysko mix mellan roadmovie, western, drama och komedi.

Filmen handlar om att två NY-punkare ska hämnas mordet på deras polare(som spelas av Flea från Red Hot Chili Peppers), mitt ute på vishan. Den ena punkaren spalas av Jon Cryer som innan den här filmen mest var känd för att ha spelat Duckie i Pretty In Pink men idag bara känns igen som Charlie Sheens brorsa i Two And A Half Men.

Som helhet kan man lugnt säga att det inte är världens bästa film, men en lagom avkopling om man bara är ute efter att slappa en stund. Inget speciellt men lite kul att se att punks inte bara porträtterats som ligister som försöker råna folk. Det kanske å andra sidan inte är så konstigt. Regissör till rullen är Penelope Spheeris som även ligger bakom Decline Of Western Civilization och Suburbia

Något år senare hittade jag soundtracket på vinyl. Eftersom jag har en liten svaghet för metal så tyckte jag det var helt ok. Visst, många av banden gör inte sina bästa framträdanden, men det klarar sig bra ändå. Det har dessutom en släng av depprockssjukan, men det är sånt man får räkna med från en hollywood-produkt från -87.

Eftersom jag har mina plattor undanstuvade någonstans i glesbygden så har jag inte mitt ex av plattan tillgänglig så jag fick googla låtlistan från filmen, och CD-utgåvan av soundtracket ser ut så här.

1. Rock N' Roll Outlaw - Keel
2. Urban Struggle - The Vandals
3. Show No Mercy - W.A.S.P.
4. Vengeance Is Mine - Simon Steele & The Claw
5. These Boots Are Made for Walkin' - Megadeth
6. Time Forgot You - Legal Weapon
7. Jesus Came Driving Along - The Leather Nun
8. Mountain Song - Jane's Addiction
9. Lost Highway - The Little Kings
10. Dudes Showdown - Charles Bernstein & Co.
11. Amazing Grace - Steve Vai

Torrenten på the Pirate Bay:
DUDES_1987_JON_CRYER

Pyssel - klippdocka

Pyssel är en bisarr företeelse. Det är en så enkel grej, samtidigt som den i sin grund luktar folkhem så kraftigt att man nästan tror man är tillbaka på det där mögelskadade dagiset 1976.

Trots den skräck som lurar i vassen runt pysslet finns det visst pyssel som kan vara kul att visa upp. Den här klippdockan hittade jag för några år sedan. Den delades ut i samband med lanseringen av låten Punk Rock Girl som släpptes -88 av Dead Milkmen.

Jag vet, Dead Milkmen är ett sånt där skitnödigt band som man blir skittrött på. De ser ut som sådana där collegekids som fått för sig att det är så jävla alternativt att ha en tvärrandig tröja i mossgrönt och gult, beige braller och en par Vans på fötterna. Samtidigt som de kör med pagefrilla och glajjer med tjocka svarta skalmar. De skriver bara texter om hur hemskt det är att växa upp i medelklassen för mamma förstår mig inte och tycker att de är sååå mycket smartare än alla de som inte läst grundkursen i filosofi. Hur de kom att betraktas som punk vette fan, men de får konstiga saker för sig på andra sidan pölen ibland.

Nåväl, klippdockan är i alla fall kul. Så här är den. Klipp ut, måla och ha skojsigt! Jag har minst en klippdocka till på lut så det kan bli en hel samling!


Dead Milkmen - Punk Rock Girl

Serier - från Anti Passiv

Anti Passiv var ett zine i mitten av 80-talet. I nummer ett(kom det fler?)från 1984 fanns den här serien med. Rätt naiv och charmig. Ett försök till en strippserie för punkare!

Beväpnad Förorts Front!

Det här skrev jag för några år sedan till vår gamla hemsida MenVaFan.net. Det är inte helt osannolikt att det dyker upp mer skåpmat från den sidan vad det lider...

B.F.F. - Beväpnad FörortsFront, under det sena 70-talet och det tidiga 80-talet var det namnet på allas läppar, eller snarare väggar. På den här tiden var inte tags och graffiti särsklit utvecklat utan klottret bestod i första hand av bandnamn, idrottslag samt deras supportergrupper( som uppstod under den här tiden), benämningar på subkulturer samt symboler och namn på olika politiska grupperingar. Och det var på detta sätt B.F.F. blev berömt, eller snarare ökänt.

B.F.F. var Stockholms förortspunkares kanske inte fullt så seriösa, eller åtmintone militanta, svar på grupper som R.A.F. och Röda Brigaderna. Det började med att några punks ville ha något tufft att skriva på väggarna i stan, men utvecklades till en symbol för tidens politiska punkare.

Efter ett tag när B.F.F. vuxit som begrepp började publikationer som RIP och KloakStank propagera för gruppen. Det skrevs manifest i deas namn och de användes som symbol för den goda framtid alla hoppades på.

Det var B.F.F. som av flera av deltagarna i det tidiga 80-talets 1:a maj-kravaller hänvisade till när man frågade vad de demonstrerade för.

Den enda riktiga aktion som B.F.F. någonsin gjorde sig skyldiga till var sprängningen av en telefonkiosk i en bortglömd förort. En aktion som genomfördes mest för att testa om det funkade.

För några år sedan gick ett rykte om att Beväpnad FörortsFront hade återuppstått och RadioStockholm har omnämnt dem flera gånger under sommaren 2002. Men om det inte sker ett mirakel så stannar nog B.F.F. som ett trevligt inslag i Stockholms punkares kollektiva medvetande.

Serier - från Strömlös

Efter Ultra så vet vi ju alla att vi fick vårt Hunddagis. På hunddagis så gavs det ut ett litet zine. Zinet hette Strömlös och webifierades av Jonas för några år sedan. I den vevan så blev ju även de serier som fanns i zinet möjliga att se på en dator. Och det är dem ni ser här under. tyvärr kommer jag inte ihåg om Strömlös kom ut i mer än ett nummer. Men på nätet finns det dock bara ett, och det finns här.

Den första serien handlade om hur vi fick vårt dagis. DEt var ju en tämligen intressant historia bara det.

Resten av serierna från Strömlös var väl inte så märkvärdiga. Lite allmänt punkiga på det där sättet m,an gör serier som allmänt frustrerad tonåring. Men så här i efterhand är det skitkul att se dem.

Radical Cheerleading

För sisådär åtta år sedan skrev jag en lite text om ett fenomen jag hittade på nätet. Radical Cheerleading var på den här tiden i det närmaste okänt i europa, och det var definitivt okänt i sverige. Sedan dess har det skett en stor förändring. Både vad gäller förekomsten av vanliga cheerleaders och dess radikala motsvarighet.

På senare år har det dykt upp ett fenomen i Amerikanesien som kallas Radical Cheerleading. Det är ett på alla sätt väldigt amerikanskt fenomen. Ett sätt att variera protesten samtidigt som man sträcker upp ett långfinger åt samhällets almännt otrevliga människo- och, i synnerhet, kvinnosyn. Att det dessutom uppfyller det behov som är odlat djupt i den amerikanska kulturen att få vara en av de "snygga" för många som aldrig annars skulle få vara med om det, såsom kraftiga, handikappade, snubbar och andra som inte passar in i bilden av hur en cheerleader "ska" vara, är bara ett plus.

Fenomenet kan spåras tillbaka till några kvinnor i Florida som i mitten på 90-talet surnade på hippieattityden som de tyckte genomsyrade alltför stor del av den amerikanska rörelsen vid den här tidpunkten. De spånade lite och kom på idén att ha en cheerleadinggrupp vid något tillfälle. En cheeerleadinggrupp med radikala texter, utan utseendehysteri och med humorn som vapen.
Det visade sig att de hittat ett koncept som höll. Över hela nordamerika började det dyka upp "Radical Cheerleading Squads" som deltog i protester, demonstrationer och även arrangerade egna evenemang.

Som europé är det lite svårt att förstå symbolvärdet i att använda sig av cheerleadern som kampmetod, men det ger ett genljud i usa och kanada så det verkar inte vara helt av banan. Att använda sig av metoden på den här sidan pölen är nog minst sagt svårt. För att inte säga på gränsen till naivt. Cheerleaderkulturen finns inte här, trots idoga försök från svenska hockeylags att införa den. Cheerleaders ses med oblida ögon i de mest oväntade läger. Black Army hade länge väldigt svårt för AIKs "Guldvippor" och det gick så långt att Guldvipporna numer snällt får sitta och vänta på att Black Army skrikit färdigt innan de kan genomföra sitt program. Men efter att de funnit sig i sin underordnade roll är de åtminstone accepterade av klacken.

I och med detta kom, som ett brev på posten, också några av cheerleadingens verkliga problem i dagen. Objektifieringen och den sexism som är inbyggd i idén av att de söta/snygga tjejerna bara ska heja och vicka på rumpan, medan killarna ska visa sig manliga. Än så länge har dock inte den här kulturen blivit så grundmurad här som den är i usa, och vi får hoppas att den aldrig blir det. Fast å andra sidan kanske vi då får några radical cheerleaders...

• Barbie cheers
• Cheerleaders of the Revolution
• No F T A A
• A Few Of My Favourite Things
• Let's Go South
• Gotta Groove
• L A B E L-- check it!
• Masturbation
• No F, No T, No Double A
• Oh, Canada
• Riot, Don't Diet!
• We're Sexy, We're Cute, We're Radical To Boot
• We're Hairy
• Who Makes Your Clothes?
• Jobs Are Lost/Choice/Take Back The Night
• Fuck You, I'm An Anarchist Punk
• Genetically Engineered Food

Serier - från Brand

Serier har vi alltid gillat. För några år sedan scannade jag in lite serier som hade publicerats i Brand under sent 80-tal/tidigt 90-tal. Det blev aldrig av att jag la ut dem ordentligt någonstans eller gjorde något annat vettigt av de inscannade materialet. Men nu kan jag ju lägga upp dem här! Det är 6 stycken serier. Av varierande kvalité ska väl tilläggas. Att de dessutom kan ses som tämligen vulgära av den politiska rörelse som finns idag får väl helt enkelt illustrera de skillnader som finns mellan rörelsen då och rörelsen idag.

Turister och andra larvpottor...

Farbror Punk som ligger bakom PunkTjafs driver ju även en blogg. För sisådär två år sedan skrev han ett kort inlägg med spetsen riktad mot Timbro. Nu har han fått ett svar som är av det absolut töntigaste slaget. Någon snedseglare som kallar sig Nicke Punk har svarat så här:

"Bara så du vet så är vi flera fd punkare i Timbrokretsen. Punk har aldrig varit lika med sunkig socialism och kollektivt tänkande, snarare tvärtom."

Stolpskottet hivar sen upp en länk till Timbro. För er som inte vet vad Timbro är så kan man snabbt sammanfatta det med att Timbro är högerns tankesmedja, det är med andra ord de som ligger bakom högerns politik de senaste 20-30 åren. Ett gäng praktarslen skulle man ockå kunna säga. Och till det mäktiga praktarslen. De företräder helt och hållet kapitalet och alla de kriminella bastarder som år efter år plundrar oss på det vi skapar med vårt arbete.

Att det där finns folk som stoltserar med att de är f.d. punkare må vara beklagligt men knappast förvånande. Vår subkultur är visuellt stark och i många fall kontroversiell. Det leder till att det dyker upp människor bland oss som bara är med under en kort period innan de åter faller in i fållan. De revolterar lite chict, under ett halvår eller så när de går på gymnasiet, men sen ställer de sig åter i ledet och gör vad som förväntas av dem. De kan till exempel bli de tärande klassernas förespråkare på Timbro. Vi har alla sett dem, och de flesta av oss har vid något tillfälle betraktat någon av dem som sin vän. Vissa av dem lämnade oss av skäl vi kan förstå och respektera, men andra, som den här Nicke, bara är ett exempel på en turist. Någon som efter det lilla äventyret söker sig till sin trygga bakgrund bland samhällets absoluta avskum i överklassen.

Nickes påstående att det snarare skulle vara så att punken går på tvärsen med socialismen gör att man undrar om killen är fullständigt rubbad eller om han bara far med osanning av rent propagandistiska skäl. Eller så övar han bara på det orwellska nyspråk som högern och dess blodtörstiga lakejer så gärna slänger sig med. Att alla punkare inte per definition är socialister är visserligen sant. Men punken som sådan har starka kopplingar till den frihetliga socialismen, det är ett enkelt faktum. Påstår man något annat ljuger man.

Punken är en subkultur som redan med Pistols inledde ett kärleksförhållande med anarkismen. Ibland är det sämre ställt med förhållandet, som när Wattie i Exploited vräker ur sig diverse trams. Men väldigt ofta är det en stark relation. Crass, Conflict, Flux Of Pink Indians och de andra banden i den kretsen var nog de som först tog förhållandet till nya nivåer och vi fortsätter att jobba på vårt förhållande. Men band som Appalacian Terror Unit, tidningar som Profane Existence och festivaler som Punk Illegal måste man vara fullständigt imbecill för att inte se den nära relation som växt fram mellan punken och anarkismen.

För Farbror Punks egna svar till snedseglaren kolla här.

Punkmordet

1981 var punken fortfarande ung och att knata runt med paj och kängor väckte betydligt mer uppmärksamhet är det gör idag. Som punkare var man påpassad och media gullade inte direkt med den här subkulturen som man inte riktigt förstod sig på. Den 28 Februari 1981 utspelade sig ett tragiskt drama i Stockholm. Media kom att måla upp det som "punkmordet" och skriverierna om det fick till viss del punken att tappa fart i stockholmsområdet.

"Punkmordet" var, såvitt jag begripit det, ett slagsmål som helt enkelt gick för långt. Det var en av punkarna som hängde i Gallerian som rök ihop med en rätt trasslig kille från Lidingö och det hela resulterade i att killen från Lidingö, Roger, dog av skadorna han fått när han blev knivhuggen i slagsmålet. Johnny, som punkaren hette, var en av medlemmarna i bandet Ur Funktion och han såpelade även gitarr i Brilliant Boys. Johnny(som även gick under namnen Johnny Genomrutten och Wanker) och några kompisar var på väg för att se en spelning med sina polare i the IMPS när de på perrongen till Gamla Stans tunnelbana sprang ihop med gänget som Roger var med i. Exakt vad som hände är givetvis svårt att veta, men Johnnys berättelse direkt efter, innan han visste att roger var död, gick ut på att det andra gänget hade muckat med dem för de var punkare och sen hade det brakat loss. Johnny och hans kompisar blev givetvis för sena för att se IMPS så de drog genast vidare. Men bara kort stund senare greps Johnny av snutar som kallade honom "punkmördare" när de slängde in honom i polisbilen.

Johnny blev dömd för dråp och knäcktes helt av fängelsetiden, han var rätt ung när det hela utspelade sig. När han släpptes var han inte längre den lättsinniga och glada människa hans vänner kände innan. Istället var han inbunden och han gled från sina gamla vänner. 2002 dog han i lunginflammation.

Killen som dog var en rätt strulig kille som gick i Bodal Skola ute på Lidingö. Jag skulle gissa att även en annan kändis, som fem år senare skulle dömas för att ha sparkat ihjäl Ronny Landin på Nickstabadet, gick på Bodal samtidigt som Roger. Nämligen Klas Lund. En som däremot med säkerhet gick på Bodal samtidigt som Roger var Henrik Weston som för något år sedan kom ut med boken "Hej, det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr!". Han skriver kort om händelsen på ett sätt som klargör att han hade föga till övers för punkarna som hängde i Gallerian. Han kallar Johnny "idiotpunkare". Samtidigt är det lilla han skriver om Roger inte heller särskilt smickrande.

Samma skola skulle även jag komma att gå i några år senare. Själv gick jag på lågstadiet när det här skedde och en av mina fritidsfröknar var bekant med Roger. När jag senare gick på högstadiet så kom det hela på tal igen när det visade sig att varje år på, det som på den här tiden kallades, VANT-dagarna(Våld, Alkohol, Narkotika, Tobak) så visades filmen om "punkmordet", som producerades i vad som måste ha varit ett rasande tempo av Staffan Hildebrandt. Filmen är en försmak av vad som skulle komma härnäst från Hildebrandt, nämligen "Stockholmsnatt". I "Veckan då Roger dödades", som filmen heter, vill Hildebrandt visa på hur våld och orättvisor är vardag för ungdomarna och att händelserna på tunnelbanestationen bara var et stort missförstånd. I filmen spelas Roger dessutom av Dominik Henzel som för en modern publik, som inte kommer ihåg honom som "Sudden" i "G", mest är känd från en chipsreklam där han dividerar med en potatisodlare om vilken del av potatisen som används till chips.

"Punkmordet" är ingen trevlig del av vår historia, men den kom att betyda en hel del eftersom händelsen till viss del skyndade på punkens tillbakadragande från rampljuset. Medias hetsjakt spädde även på fördomarna om oss som vådsamma galningar som utan rim och reson flyger på helt oskyldiga på stan.

Om det är någon som trots allt skulle vilja se filmen som Hildebrandt gjorde så finns den här. Och det mesta av informationen har jag fått från PunkTjafs artikel om Bosse Belsen.