Jensen slaktar bolsjevismen

Jag kommer lite nu och då återpublicera saker jag skrivit på andra platser som jag tycker kan vara kul, eller helt enkelt värda att återpubliceras. Den här recensionen skrev jag för Yelah för snart tio år sedan. Då var det mycket ståhej i pressen från nyliberalt och liberalt håll om hur hemsk vänstern är eftersom Stalin var en skitstövel. Man hde precis publicerat "Kommunismens Svarta Bok" och en hel del annat nonsens. Jensens "Bolsjevism - Syndikalism" är dock fortfarande nyttig läsning. Framförallt för oss i den frihetliga vänstern, nu när en hel del olika kommunistiska strömningar börjar göra sig hörda i våra led. Det är inte längre bara Marx, utan andra tänkare som står betydligt närmre Stalin, som t.ex. Lenin själv har börjat citeras. Då kan det vara nyttigt att komma ihåg vad de här människorna skrev, tyckte och tänkte. Redan innan de stora utrensningarna, invasionen av Tjeckoslovaien och t.o.m. innan Kronstadtsupproret.
Recensionen publicerades för första gången fredag 30 april 1999.

Under ledning av Lars Lejonborg har olika former av liberaler den senaste tiden bröstat sig om kommunismens grymheter och allmänna oförmåga att ge foket ett drägligt liv. Till ledstjärna har man valt boken "Kommunismens svarta bok" som höjs till skyarna som något nytt, på samma sätt som de påstår att kommunismen aldrig utsatts för någon saklig eller allvarlig kritik.

Detta är inget annat än nyliberal goja!

Kommunisternas brott har mer än en gång kritiserats av oss frihetliga socialister, och vi är inte så sena i svängarna att vi väntar tills Sovjetunionen gått under och ersatts av, ja bara gudarna vet vad. Att Emma Goldman tidigt hamnade i konflikt med Lenin vet vi alla och Kropotkins kritik av bolsjevismens villfarelser är inte heller helt okänd. Men att SACs egne Albert Jensen redan 1921 skrev en betydande och träffsäker kritik av den unga diktaturen är det inte fullt så många som vet. Boken som gavs ut av Federativ fick namnet "Bolsjevism - Syndikalism" och kan nog mer klassificeras som en slakt av bolsjevismen än en kritik. Genom att flitigt använda sig av citat, förvånansvärt ofta från bolsjevikerna själva, bevisar han bristerna och de logiska vurporna I bolsjevikernas teori och de hemska följderna därav.

Boken är uppdelad i tre delar.

I den första delen går Jensen igenom bolsjevismens teori och pekar på de olika delar som omöjligt går att kombinera med ord som frihet, rättvisa och socialism.

Del två är en genomgång av vad som hänt i Ryssland sedan revolutionen fram till när boken skrevs. Han visar här på det logiska i att Ryssland mer eller mindre dukar under som en direkt följd av den kommunistiska diktaturen.

Den tredje avdelnigen är en jämförelse mellan bolsjevismen och syndikalismen. Sydikalismen går inte helt oväntat segrande ur jämförelsen.

Kritiken känns måhända inte ny, men om man nyligen upptäckt den frihetliga vänstern och inte har riktig koll på skillnaden mellan frihetlig och auktoritär vänster så är Jensen verkligen att rekommendera. Som historiskt dokument känns den inte heller helt oviktig, genom att på ett bra sätt redovisa källorna till citaten kan den historieintresserade gå tillbaks och kontrollera de olika källorna, som är tämligen vitt spridda mellan de olika socialistiska falangerna.

Eftersom boken är skriven på 1920-talet så är inte språket så ansträngande fullt av ålderdomliga stavningar och ord, endast i vissa citat kan det kännas lite ålderdomligt. Den enda kritik som kan vara berättigad mot boken är att det ibland är svårt att se övergångarna mellan olika berättartekniker och det blir lätt farthinder i läsandet. Extra märkbart blir det givetvis när han växlar mellan den ironiskt, hånande agitatorn och den välvilliga läraren, då kan man ibland känna sig nödd att läsa om det aktuella stycket och det känns onödigt.

Helhetsintrycket är gott och betyget blir fyra av fem möjliga revolutionärer.