Matförgiftningar, SÄPO och andra skämt...

Ibland undrar man seriöst hur korkade grabbarna uppe i sandlådan på Kungsholmen kan bli. Det senaste "terroristspåret" de är ute och nosar efter är idiotiska idéer om att det skulle vara utomparlamentariska grupper om ligger bakom matförgiftningen på Svenskt Näringsliv i slutet av augusti! Man baxnar helt intför vilka höjder av dumhet grabbarna på SÄPO når.

Bakgrunden är att ett gäng brackor blev matförgiftade efter att ha käkat på personalmatsalen på Svenskt Näringsliv. Straxt efter så drabbades både SSU och SUF Stockholm av humorbacillen. Bägge drog höga växlar och insinuerade att det skulle vara ett attentat. SSU utlovade rosor till de som gjort det och, om mina källor stämmer, en lite överförfriskad SUFare tyckte det skulle vara en kul grej att som ett skämt ta på sig det hela genom ett pressmeddelande till Motkraft. Resten av SUF tyckte inte alls det var lika roligt och pressmeddelandet togs bort och idag så tycker även Mona Sahlin att det är hemskt att ge folk rosor för sånt, även om det är ett skämt.

Det här skämtet, som nu tyvärr är borta från nätet, är alltså orsaken till att Kling och Klang letar förgiftare bland stockholms vänsteraktivister. Att man skulle uppfata pressmeddelandet som något annat än ett skämt krävs att man är helt befriad från allt som kan indikera humor, ironi, sarkasm eller fylletramsande. Att de var humorlösa visste vi förut, men seriöst killar!

Att sen Mona Sahlin gör det hela ännu mer befängt med sin indignation. Hon tycker att det är hemskt att skämta om att ge blommor till någon som i teorin skulle gett kapitalets spjutspets magsjuka, men hon tycker uppenbarligen inte det är fel att i verkligheten ge blommor till snutar som misshandlar småtjejer, låser in oskyldiga och skjuter demonstranter. Om det inte vore för att sossarna gång på gång visat att de har mer gemensamt med överklassen skulle man ju kunna tro att även Sahlins uttalande var ett skämt.

Det är just den här sortens kombination av paranoia, inkompetens och svagsinthet som gör att de ökade möjligheterna till repression från diverse hemliga organ den senaste tiden är väldigt skrämmande. Om man inte ens kan skämta längre utan att förvandlas till misstänkt terrorist är vi illa ute. Tänk om det skulle visa sig vara ännu värre och SÄPO faktiskt inser att det SUFs pressmeddelande var ett skämt men de använder det som en ursäkt för att få övervaka organisationen än mer noggrant och med än mer avancerade metoder. Det är taktik värdig Tjekan! Så i slutändan får vi trots allt hoppas att hela historier grundar sig i att de är idioter uppe hos SÄPO på Kungsholmen.

Småskrift - Vad Är Och Vad Vill Syndikalismen?

Vad Är Och Vad Vill Syndikalismen är en lite broschyr från 1928. Den gavs ut av Federativs, som då bara var ett 6 år gammalt förlag, 18 år efter SACs grundande.

Broschyren är indelad i tre delar.
1. Syndikalismen och den direkta aktionens metod skrivet av Ragnar Casparsson
2.Syndikalistiska Organisationsformer skrivet av Edvin Lindstam
3. Syndikalismens mål skrivet av Frans Severin

Den är lite rolig eftersom nu i den fackliga reorganiseringens dagar så hänvisar folk hit och dit till hur det såg ut i början för att stärka sina egna aktier. Och här har vi ett exempel på hur SAC vile att de skulle uppfattas i början av sin historia.

Vad Är Och Vad Vill Syndikalismen

Småskrift - Den Anarkistiska Verksamheten Under Revolutionstider av Peter Krapotkin

Jag älskar småskrifter, eller pamfletter, från början av 1900-talet. De är så charmiga, så enkla. De är ett genidrag från de socialistiska propagandisternas sida. De var billiga och lättillgängliga för knagrana som slet livet ur sig dag ut och dag in. Inga tegelstenar med massor med goja som dagens röda falanger gärna kan komma dragandes med.

Jag har ett gäng i gömmorna och tänkte försöka scanna en del och göra tillgängliga. Jag börjar med Pjotr Kropotkins(tidigare skrev man Peter Krapotkin på svenska, men det betraktas tydligen som åldersdiget idag) trevliga lilla "Den Anarkistiska Verksamheten Under Revolutionstider". Det är verkligen i sista sekunden jag scannar den. Den är i upplösningstillstånd och får knappt lämna plastfickan den ligger i för att det lösbladsystem den förvandlats till inte ska blandas bort helt. Den är tryckt 1920 på Bokförlaget Brand. de var ju riktigt flitiga med småskrifterna under 10- och 20-talet!

Just det här exemplaret har dessutom en lite mini-recension i slutet. Vem det nu var som ägde den under 1989 har med prydlig skrivstil plitat dit:
Färdigläst 19/12 -89
Ngt substanslös och tråkig. Översättningen är dessutom ganska stelbent.
Kolla själva om ni håller med!

Pjotr Kropotkin - Den Anarkistiska Verksamheten Under Revolutionstider

Radical Cheerleading

För sisådär åtta år sedan skrev jag en lite text om ett fenomen jag hittade på nätet. Radical Cheerleading var på den här tiden i det närmaste okänt i europa, och det var definitivt okänt i sverige. Sedan dess har det skett en stor förändring. Både vad gäller förekomsten av vanliga cheerleaders och dess radikala motsvarighet.

På senare år har det dykt upp ett fenomen i Amerikanesien som kallas Radical Cheerleading. Det är ett på alla sätt väldigt amerikanskt fenomen. Ett sätt att variera protesten samtidigt som man sträcker upp ett långfinger åt samhällets almännt otrevliga människo- och, i synnerhet, kvinnosyn. Att det dessutom uppfyller det behov som är odlat djupt i den amerikanska kulturen att få vara en av de "snygga" för många som aldrig annars skulle få vara med om det, såsom kraftiga, handikappade, snubbar och andra som inte passar in i bilden av hur en cheerleader "ska" vara, är bara ett plus.

Fenomenet kan spåras tillbaka till några kvinnor i Florida som i mitten på 90-talet surnade på hippieattityden som de tyckte genomsyrade alltför stor del av den amerikanska rörelsen vid den här tidpunkten. De spånade lite och kom på idén att ha en cheerleadinggrupp vid något tillfälle. En cheeerleadinggrupp med radikala texter, utan utseendehysteri och med humorn som vapen.
Det visade sig att de hittat ett koncept som höll. Över hela nordamerika började det dyka upp "Radical Cheerleading Squads" som deltog i protester, demonstrationer och även arrangerade egna evenemang.

Som europé är det lite svårt att förstå symbolvärdet i att använda sig av cheerleadern som kampmetod, men det ger ett genljud i usa och kanada så det verkar inte vara helt av banan. Att använda sig av metoden på den här sidan pölen är nog minst sagt svårt. För att inte säga på gränsen till naivt. Cheerleaderkulturen finns inte här, trots idoga försök från svenska hockeylags att införa den. Cheerleaders ses med oblida ögon i de mest oväntade läger. Black Army hade länge väldigt svårt för AIKs "Guldvippor" och det gick så långt att Guldvipporna numer snällt får sitta och vänta på att Black Army skrikit färdigt innan de kan genomföra sitt program. Men efter att de funnit sig i sin underordnade roll är de åtminstone accepterade av klacken.

I och med detta kom, som ett brev på posten, också några av cheerleadingens verkliga problem i dagen. Objektifieringen och den sexism som är inbyggd i idén av att de söta/snygga tjejerna bara ska heja och vicka på rumpan, medan killarna ska visa sig manliga. Än så länge har dock inte den här kulturen blivit så grundmurad här som den är i usa, och vi får hoppas att den aldrig blir det. Fast å andra sidan kanske vi då får några radical cheerleaders...

• Barbie cheers
• Cheerleaders of the Revolution
• No F T A A
• A Few Of My Favourite Things
• Let's Go South
• Gotta Groove
• L A B E L-- check it!
• Masturbation
• No F, No T, No Double A
• Oh, Canada
• Riot, Don't Diet!
• We're Sexy, We're Cute, We're Radical To Boot
• We're Hairy
• Who Makes Your Clothes?
• Jobs Are Lost/Choice/Take Back The Night
• Fuck You, I'm An Anarchist Punk
• Genetically Engineered Food

Serier - från Brand

Serier har vi alltid gillat. För några år sedan scannade jag in lite serier som hade publicerats i Brand under sent 80-tal/tidigt 90-tal. Det blev aldrig av att jag la ut dem ordentligt någonstans eller gjorde något annat vettigt av de inscannade materialet. Men nu kan jag ju lägga upp dem här! Det är 6 stycken serier. Av varierande kvalité ska väl tilläggas. Att de dessutom kan ses som tämligen vulgära av den politiska rörelse som finns idag får väl helt enkelt illustrera de skillnader som finns mellan rörelsen då och rörelsen idag.

Turister och andra larvpottor...

Farbror Punk som ligger bakom PunkTjafs driver ju även en blogg. För sisådär två år sedan skrev han ett kort inlägg med spetsen riktad mot Timbro. Nu har han fått ett svar som är av det absolut töntigaste slaget. Någon snedseglare som kallar sig Nicke Punk har svarat så här:

"Bara så du vet så är vi flera fd punkare i Timbrokretsen. Punk har aldrig varit lika med sunkig socialism och kollektivt tänkande, snarare tvärtom."

Stolpskottet hivar sen upp en länk till Timbro. För er som inte vet vad Timbro är så kan man snabbt sammanfatta det med att Timbro är högerns tankesmedja, det är med andra ord de som ligger bakom högerns politik de senaste 20-30 åren. Ett gäng praktarslen skulle man ockå kunna säga. Och till det mäktiga praktarslen. De företräder helt och hållet kapitalet och alla de kriminella bastarder som år efter år plundrar oss på det vi skapar med vårt arbete.

Att det där finns folk som stoltserar med att de är f.d. punkare må vara beklagligt men knappast förvånande. Vår subkultur är visuellt stark och i många fall kontroversiell. Det leder till att det dyker upp människor bland oss som bara är med under en kort period innan de åter faller in i fållan. De revolterar lite chict, under ett halvår eller så när de går på gymnasiet, men sen ställer de sig åter i ledet och gör vad som förväntas av dem. De kan till exempel bli de tärande klassernas förespråkare på Timbro. Vi har alla sett dem, och de flesta av oss har vid något tillfälle betraktat någon av dem som sin vän. Vissa av dem lämnade oss av skäl vi kan förstå och respektera, men andra, som den här Nicke, bara är ett exempel på en turist. Någon som efter det lilla äventyret söker sig till sin trygga bakgrund bland samhällets absoluta avskum i överklassen.

Nickes påstående att det snarare skulle vara så att punken går på tvärsen med socialismen gör att man undrar om killen är fullständigt rubbad eller om han bara far med osanning av rent propagandistiska skäl. Eller så övar han bara på det orwellska nyspråk som högern och dess blodtörstiga lakejer så gärna slänger sig med. Att alla punkare inte per definition är socialister är visserligen sant. Men punken som sådan har starka kopplingar till den frihetliga socialismen, det är ett enkelt faktum. Påstår man något annat ljuger man.

Punken är en subkultur som redan med Pistols inledde ett kärleksförhållande med anarkismen. Ibland är det sämre ställt med förhållandet, som när Wattie i Exploited vräker ur sig diverse trams. Men väldigt ofta är det en stark relation. Crass, Conflict, Flux Of Pink Indians och de andra banden i den kretsen var nog de som först tog förhållandet till nya nivåer och vi fortsätter att jobba på vårt förhållande. Men band som Appalacian Terror Unit, tidningar som Profane Existence och festivaler som Punk Illegal måste man vara fullständigt imbecill för att inte se den nära relation som växt fram mellan punken och anarkismen.

För Farbror Punks egna svar till snedseglaren kolla här.

Jensen slaktar bolsjevismen

Jag kommer lite nu och då återpublicera saker jag skrivit på andra platser som jag tycker kan vara kul, eller helt enkelt värda att återpubliceras. Den här recensionen skrev jag för Yelah för snart tio år sedan. Då var det mycket ståhej i pressen från nyliberalt och liberalt håll om hur hemsk vänstern är eftersom Stalin var en skitstövel. Man hde precis publicerat "Kommunismens Svarta Bok" och en hel del annat nonsens. Jensens "Bolsjevism - Syndikalism" är dock fortfarande nyttig läsning. Framförallt för oss i den frihetliga vänstern, nu när en hel del olika kommunistiska strömningar börjar göra sig hörda i våra led. Det är inte längre bara Marx, utan andra tänkare som står betydligt närmre Stalin, som t.ex. Lenin själv har börjat citeras. Då kan det vara nyttigt att komma ihåg vad de här människorna skrev, tyckte och tänkte. Redan innan de stora utrensningarna, invasionen av Tjeckoslovaien och t.o.m. innan Kronstadtsupproret.
Recensionen publicerades för första gången fredag 30 april 1999.

Under ledning av Lars Lejonborg har olika former av liberaler den senaste tiden bröstat sig om kommunismens grymheter och allmänna oförmåga att ge foket ett drägligt liv. Till ledstjärna har man valt boken "Kommunismens svarta bok" som höjs till skyarna som något nytt, på samma sätt som de påstår att kommunismen aldrig utsatts för någon saklig eller allvarlig kritik.

Detta är inget annat än nyliberal goja!

Kommunisternas brott har mer än en gång kritiserats av oss frihetliga socialister, och vi är inte så sena i svängarna att vi väntar tills Sovjetunionen gått under och ersatts av, ja bara gudarna vet vad. Att Emma Goldman tidigt hamnade i konflikt med Lenin vet vi alla och Kropotkins kritik av bolsjevismens villfarelser är inte heller helt okänd. Men att SACs egne Albert Jensen redan 1921 skrev en betydande och träffsäker kritik av den unga diktaturen är det inte fullt så många som vet. Boken som gavs ut av Federativ fick namnet "Bolsjevism - Syndikalism" och kan nog mer klassificeras som en slakt av bolsjevismen än en kritik. Genom att flitigt använda sig av citat, förvånansvärt ofta från bolsjevikerna själva, bevisar han bristerna och de logiska vurporna I bolsjevikernas teori och de hemska följderna därav.

Boken är uppdelad i tre delar.

I den första delen går Jensen igenom bolsjevismens teori och pekar på de olika delar som omöjligt går att kombinera med ord som frihet, rättvisa och socialism.

Del två är en genomgång av vad som hänt i Ryssland sedan revolutionen fram till när boken skrevs. Han visar här på det logiska i att Ryssland mer eller mindre dukar under som en direkt följd av den kommunistiska diktaturen.

Den tredje avdelnigen är en jämförelse mellan bolsjevismen och syndikalismen. Sydikalismen går inte helt oväntat segrande ur jämförelsen.

Kritiken känns måhända inte ny, men om man nyligen upptäckt den frihetliga vänstern och inte har riktig koll på skillnaden mellan frihetlig och auktoritär vänster så är Jensen verkligen att rekommendera. Som historiskt dokument känns den inte heller helt oviktig, genom att på ett bra sätt redovisa källorna till citaten kan den historieintresserade gå tillbaks och kontrollera de olika källorna, som är tämligen vitt spridda mellan de olika socialistiska falangerna.

Eftersom boken är skriven på 1920-talet så är inte språket så ansträngande fullt av ålderdomliga stavningar och ord, endast i vissa citat kan det kännas lite ålderdomligt. Den enda kritik som kan vara berättigad mot boken är att det ibland är svårt att se övergångarna mellan olika berättartekniker och det blir lätt farthinder i läsandet. Extra märkbart blir det givetvis när han växlar mellan den ironiskt, hånande agitatorn och den välvilliga läraren, då kan man ibland känna sig nödd att läsa om det aktuella stycket och det känns onödigt.

Helhetsintrycket är gott och betyget blir fyra av fem möjliga revolutionärer.