Känga uppåt inte mot punken...

För drygt tio år sedan fanns det en tämligen djup klyfta mellan Stockholms punkare och de aktivister som vistades i vad som kan kallas anarkistmiljön eller aktivistmiljön, det var även under den här perioden det började bli vanligare att kalla sig autonom i dessa kretsar. Klyftan visade sig på olika sätt men framförallt genom ett förakt gentemot yngre punkare, och även äldre för den delen, från "de aktivas sida".

I samband med detta skrev jag en artikel som publicerades i brand. Oberoende om det var den här artikeln som utlöste det hela eller ej, så var det ändå så att den blev det första i en lång rad debattinlägg rörande subkulturer och hur de påverkar den politiska miljön och tvärt om.

Sedan den här artikeln publicerades har mycket förändrats. Punkare har under flera år varit en accepterad del av aktiviströrelsen och visar därmed också en högre grad av medvetenhet än vad som var vanligt tidigare. Däremot verkar pendeln svänga igen vilket fått några att skriva ihop en ny text på samma tema som den här gamla. Fast med dagens situation i fokus.

Här kommer i alla fall artikeln. Som brasklapp kan det nämnas att det inte var jag som kom på rubriken...

Känga uppåt inte mot punken...

Huruvida det här inlägget är inaktuellt eller inte vet jag inte, men det har legat och grott i mitt bakhuvud i ungefär ett år. Det som irriterat mig är det förakt för subkulturer som existerar i "aktivistkretsar" föraktet är i och för sig inte allmängiltigt utan riktar sig, hur motsägelsefullt det än må låta, primärt mot "arbetarklassens" subkulturer. Straight edge är till stor del accepterad troligtvis därför att de fått väldigt mycket uppmärksamhet i media till följd av att de uttalat sig till stöd för väldigt uppmärksammade aktioner("veganbränningarna"), men om man tittar på "käng"-kulturen så uttalar den precis samma stöd men får föga sympati bland "aktivister" utan hånas istället alltsomoftast som någon form av reaktionär träskmark. Det ska väl i rättvisans namn sägas att det inte är "käng"-kulturen enskilt som kritiseras utan punken som subkulturell inriktning. Men det syns ett mönster i det att de subkulturer som anammas av medelklassdelen av den "anarkistiska sfären" möter en mycket större acceptens än de som anammas av arbeterklassdelen. Det finns fler exempel på närstående kulturer som fått olika behandling men eftersom jag själv kan räknas som nån diffus form av punkare så är det just detta missförhållande jag känt av.

Kritiken mot punken är av den mest skiftande karaktär allt från rent ungförtryckande påhopp till den form av "intellektuell" kritik som framförallt riktas mot konkurrerande vänsterideologier. När man tar upp problemet till diskussion med någon så kommer direkt den dräpande kritiken om punkens inkonsekvens när det gäller ideologi. Problemet med denna kritik är att den är helt irrelevant då punk inte är en ideologi utan en subkultur som har ett flertal drag från olika ideologier men inte i sig tagit ställning om nånting. Det jag försöker säga är att kritiken i sig måhända inte är inkorrekt men den formen av kritik inte är applicerbar på punken men i allra högsta grad på t.ex. trotskismen. Det låter som och är en kliché men punken är ingen genomtänkt ideologi det är en livsstil med allt vad som hänger ihop med det.

Punkare ses ofta på med skepsis därför att de är unga och inte alltid har möjlighet att leva så "alternativt" som de förespråkar till följd av påtryckningar av auktoritetspersoner i sin omgivning. Vad man då bortser ifrån är att punken som sådan är ett avståndstagande från det etablerade. Vad som ses som den största representanten för det etablerade är ju varierande från person till person och det är detta man revolterar mot på samma sätt som de olika autonoma grupperna prioriterar olika delar av kampen. Är man ung så vistas man dessutom största delen av dagen i skolan och revolten riktas ofta mot denna. Kanske riktas inte revolten i varje enskilt fall mot skolsystemet i sig utan mot något som hör samman med skolan. Som fallet var med mig då revolten främst riktades mot den likformade H&M-kultur som de flesta skolkamrater tilltalades av. Med en bred genomtänkt analys av samhället så synliggörs ganska fort bristerna i det beteende som många punkare har men då tänker man sällan på att de av oss som ser bristerna så fort ofta varit en del av den frihetliga rörelsen väldigt länge och det tar ett tag att komma fram till just denna genomtänkta analys. Punken är för många den första kontakten med frihetliga idéer men som punkare så känner man sig inte alltid så välkommen av självutnämnt seriösa aktivister vilket leder till att många vid detta stadie bryter kontakten med de "seriösa" anarkisterna. När man som energisk ung punkare då bryter med de som under längre tid funderat på de frihetliga principerna så förlorar vi en stor möjlighet till den kontinuitet som vi så länge saknat och så desperat behöver. När man själv med vänner med samma referensramar börjar tänka igenom sitt ideologiska ställningstagande angriper man ju direkt de problem som ligger närmast en själv vilket inte alls med nödvänlighet sammanfaller med de problem som de "seriösa" ältat fram och tillbaka de senaste åren. Därför agerar de två grupperna helt olika i kontroversiella situationer vilket leder till konflikter som kunde undvikits om kommunikation funnits.

Övrig kritik som varit aktuell är ju den att punken skulle vara så sexistisk. Jovisst är den det men inte mer sexistisk än någon annan subkultur. Sexismen inom punken är många gånger mildare än i övriga samhället. Då exempelvis utseendenormerna är långt mer individualistiska än i övriga samhället så blir den sexistiska utseendehetsen mindre påtaglig även om den finns. Mycket av det som kan tolkas som sexistiska tendenser, och också är det, är inte menat som sexistiska påhopp utan som påhopp på borgerlighetens dubbelmoral. Att det ofta blir så fel är till stor del en direkt följd av bristen på just den kommunikation mellan punkare och "aktivister", som jag omnämnde tidigare. Punken är dessutom den subkultur som släppt fram flest rent anti-sexistiska band. De flesta av "tjejbanden" har alltid varit väldigt medvetna om problematiken och dessutom ordentligt pålästa när det gäller argument.

Angreppen på punken när det gäller det föga nyttiga alkoholbruket är ju relevanta men att anklaga punken för det är helt absurt då punkens alkoholmissbruk inte är orsak utan symptom. Att angripa symptomen istället för orsaken gör alltid symptomet värre.

Punken ger många en frihet som inte alltid kan ges på annat sätt. Det låter banalt och kanske töntigt men det ger en frihetskänsla att få vara skitig och äcklig i en renlighetshysterisk värld och det är ett normbrott för väldigt många att tillåta sig att försöka hitta sin egen personlighet. Att hitta en gemenskap som inte ser höga skolbetyg eller välbetalt jobb som ett måste är mångas livlina och räddning från total förnedring av det samhälle som kräver oönskade och ibland omöjliga prestationer av individen. Punken tillåter känslor på ett mer öppet sätt än både "mainstream"- kulturen och ett flertal andra subkulturer.

Det jag säger är inte att punken är ett tillstånd liknande nirvana helt utan hierarkier och förtryck, för det är den inte, utan att den omfattande kritiken och smutskastningen är orättvis, intolerant och missriktad. Det man dessutom måste komma ihåg är att punken inte är en homogen klump utan ett enormt gytter av individer.