Varför envisas Paulianerna att använda Jolly Roger?

Det här är del ett av berättelsen om Störtebecker och Vitalierna som skrevs för Zombie, de svenska St. Pauli supportrarnas medlemstidning. Den publicerades där i två delar. Här följer de bägge direkt på varandra.

Jolly Roger torde vara vanligare på Millentor än Paulis egna brun-vita flagga. Jolly Roger är en benämning som härstammar från 16- 1700-talet. Exakt var och när uttrycket myntades vet man faktiskt inte. Jolly Roger är givetvis vad man kallar den svarta dödskalleflaggan med korslagda benknotor. Varför den kallas just Jolly Roger tvistar historikerna om än i denna dag. En kvalificerad gissning som många håller som trolig, är att namnet kommer från franskans Jolie Rouge ("Vackra röda") vilket sägs vara vad sjömännen kallade den röda flagga som hissades i sjöstrid för att visa att man inte gav någon nåd, det vill säga att alla på den förlorande sidan avrättades och inga fångar togs. Om man däremot tog fångar hissades ofta istället en svart flagga som ett tecken på att det utsatta fartyget hade en möjlighet att överleva bara man gjorde som anfallaren sade. Dödskalleflaggan i sig dyker upp hos pirater i mitten/slutet på 1600-talet och förekommer både med andra motiv och färger än den "klassiska". Den ökände Svartskägg hade exempelvis ett helt skelett på flaggan och Bartholomew Roberts hade ett porträtt av sig själv stående på två dödskallar.

Att FC St. Paulis supportrar har börjat använda den här symbolen har med all sannolikhet att göra med Hamburgs och norra Tysklands historia. Under slutet av 1300-talet dök nämligen en grupp pirater med ett Robin Hood-liknande rykte upp. Piraterna kallades Vitaliebröderna och de flesta härstammade från norra Tyskland. Vitaliebröderna bildades i samband med belägringen av Stockholm 1389. Albrekt av Mecklenburg var för tillfället svensk kung och, kan man lugnt påstå, en tämligen impopulär sådan. Hans impopularitet ledde till att den svenska adeln med hjälp av framförallt Danmark inledde ett krig mot Albrekt. Albrekt åkte på dyngstryk och hamnade till slut med sina sista allierade i Stockholm som belägrades. För att undsätta Albrekt och Stockholm drog flera av hans tyska släktingar och vänner ihop en grupp tämligen vilda och bångstyriga unga män från den tyska lågadeln. Dessa ynglingar fick till uppgift att smuggla in förnödenheter, viktualier på äldre svenska, till Stockholm. De lyckades med sitt tilltag och fick därmed sitt namn, Viktualiebröderna eller Vitaliebröderna. Albrekt däremot lyckades inte och fick lämna Stockholm och Sverige. Vad som hände med honom och Sverige sedan borde ni ha lärt er på mellanstadiet, dessutom har det inte med vår historia att göra. När belägringen av Stockholm var över hade Vitalierna inte längre något uppdrag men de trivdes med sitt äventyrliga liv och inledde en karriär som pirater.

Det som gjorde Vitaliebröderna speciella och gav dem deras "Robin Hood-rykte", var det faktum att de var de första piraterna i den kristna historien som inte betalade sina besättningsmän en fast, om uppdraget var lyckat det vill säga, betalning på samma sätt som om det var ett fartyg i handelsflottan. Vitaliebröderna delade istället på vinsten, givetvis fick kapten och andra med högre befattning en större del av kakan, men alla delar var relaterade till vinsten. Var det senaste tilltaget inte fullt så lyckat fick även höjdarna vända på örena. Det var detta sätt att fördela bytet som gav dem det andra namn som de är kända under, framförallt i Tyskland, "de Lijkdeelern" (stavningen är valfri eftersom det medeltida Tyskland, liksom det medeltida Sverige inte hade några stavningsregler). "De som delar lika" skulle man lite tafatt kunna översätta det till. I Friesland berättas det även historier om hur de delade med sig till de fattiga. Något som är betydligt svårare att belägga historiskt.

Bland kaptenerna är det framförallt en som gått till historien, Klaus Störtebecker. Han fick sitt namn, "Störtebecker", eftersom han kunde svepa ett stop (som under medeltiden var betydligt större än dagens stop, minst en liter) utan att ta det från munnen. Störtebecker var dock inte ensam, det fanns även andra berömdheter såsom Mannteufel och fler till dessa. Men vår vän Klaus är dock den mest kända och även den med starkast koppling till Hamburg.

Nu när vi fått upp nyfikenheten hos er för Störtebecker och de andra tar vi en paus i berättandet till nästa nummer, då historielektionen fortsätter med en mer ingående beskrivning av Stötebecker och det dessutom kommer med en förklaring till varför en av krogarna i Hamburg heter "Bunte Kuh".

Del 2

När vi sist lämnade Störtebecker och hans kumpaner så hade de precis lämnat Stockholm efter att tyskarna hade lämnat staden. Vitalierna som nu inte längre behövdes av Albrekt och hans vänner ville ju dock inte överge det äventyrliga livet och sökte sig istället en ny bas. Eftersom sjöröveri var deras gebit så passade en ö deras behov ypperligt, en ö med en hamn skulle dessuom passa dem ännu bättre. Ön och hamnen de siktade in sig på blev Gotland och Visby. Här slog de sig ner och härjade östersjön tämligen ostört. Det är först i slutet av 1390-talet som problemen börjar hopa sig. Tyska Orden, en riddarorden som vi den här tiden är en av de största maktfaktorerna i östersjöområdet, tycker att Vitalierna tar sig aldeles för mycket ton och bestämmer sig för att driva bort dem från Visby. 1398 tar således Vitaliernas visit på Gotland slut.

Störtebecker med anhang tyckte dock inte att östersjön hade gjort sitt som mjölkko och flyttade sin verksamhet till Rügen där de fruktade Ranerna hade haft sin bas i mitten på 1100-talet. Men nu hade hamnstäderna i östersjön sett att det gick att spöa Vitalierna så de började organisera sig och redan 1400 så flyttar man sin verksamhet till Ostfriesland. Störtebecker själv finns då i någon form av tjänst hos rovriddaren Kenno ten Broke, vars dotter han också gifte sig med. Och med utgångspunkt från te Boreks borg fortsatte han sina härjningar.

Nu hade dock Hansan surnat helt och hansastäderna Lübeck och Hamburg gick ihop och satte upp en flottstyrka som i juli 1401 drabbar samman med Vitalierna. Störtebecker på sitt flaggskepp Rote Teufel blir upphunnen och fångad av Simon av Utrecht på hans kogg "Die durch die See brausende bunte Kuh aus flandern mit ihren starken Hörnern" av slentrian förkortat till Bunte Kuh.

Störtebecker togs till Hamburg där han ställdes inför rätta. Det enda man egentligen vet om hans fångeskap och död är att han avrättades. Eftersom han var populär bland befolkningens lägre inkomstskikt redan på den här tiden så började legenderna frodas omedelbart, vilket leder till att man inte vet vilka historier som är helt gripna ur luften och vilka som har en grund av verklighet.

Det berättas bland annat Störtebecker erbjöd Hamburg en kätting av rent guld som skulle sträcka sig runt stadens hela stadsmur( där en av portarna låg vid, ja just det Millerntor) mot att han och hans besättning skulle få gå. Kättingen skulle tillverkas av det guld som sades vara kärnan i stormasten på Rote Teufel. Det sägs också att Störtebecker fick ett erbjudande från Hamburgs domstol. Om han efter att fått huvudet avhugget kunde stapla förbi någon eller några av sina besättningsmedlemmar så skulle dessa få gå fria. Ett erbjudande han accepterade(han kunde ju inte annat än dö ändå...). Det berättas vidare att när bödeln huggit huvudet av Störtebecker så börjar liket stapla förbi de uppställda besätningsmännen. Men till bödelns förskräckelse( ha fick betalt per huvud han kapade) så föll inte Störtebecker ihop utan att bödeln la krokben för honom efter att han befriat flera lyckliga ur sin besättning.

Efter sig lämnade Störtebecker en vildvuxen flora av legender och också möjligtvis en tämligen stor skatt. Var den skulle ligga försökte man ta reda på redan under 1400-talet men det har aldrig framkommit att någon skulle ha hittat den. De olika ställen där det ryktas att den skulle kunna ligga är framförallt på Gotland, närmare bestämt i någon av de klosterruiner som fanns redan på Vitaliernas tid eller på Rügen.

Som avslutning får vi ta och instämma i Störtebeckers valspråk - "Guds vän och hela världens fiende"

Des lieben Gottes Freund

Und aller Welt Feind!