Pyssel - klippdocka

Pyssel är en bisarr företeelse. Det är en så enkel grej, samtidigt som den i sin grund luktar folkhem så kraftigt att man nästan tror man är tillbaka på det där mögelskadade dagiset 1976.

Trots den skräck som lurar i vassen runt pysslet finns det visst pyssel som kan vara kul att visa upp. Den här klippdockan hittade jag för några år sedan. Den delades ut i samband med lanseringen av låten Punk Rock Girl som släpptes -88 av Dead Milkmen.

Jag vet, Dead Milkmen är ett sånt där skitnödigt band som man blir skittrött på. De ser ut som sådana där collegekids som fått för sig att det är så jävla alternativt att ha en tvärrandig tröja i mossgrönt och gult, beige braller och en par Vans på fötterna. Samtidigt som de kör med pagefrilla och glajjer med tjocka svarta skalmar. De skriver bara texter om hur hemskt det är att växa upp i medelklassen för mamma förstår mig inte och tycker att de är sååå mycket smartare än alla de som inte läst grundkursen i filosofi. Hur de kom att betraktas som punk vette fan, men de får konstiga saker för sig på andra sidan pölen ibland.

Nåväl, klippdockan är i alla fall kul. Så här är den. Klipp ut, måla och ha skojsigt! Jag har minst en klippdocka till på lut så det kan bli en hel samling!


Dead Milkmen - Punk Rock Girl

Turister och andra larvpottor...

Farbror Punk som ligger bakom PunkTjafs driver ju även en blogg. För sisådär två år sedan skrev han ett kort inlägg med spetsen riktad mot Timbro. Nu har han fått ett svar som är av det absolut töntigaste slaget. Någon snedseglare som kallar sig Nicke Punk har svarat så här:

"Bara så du vet så är vi flera fd punkare i Timbrokretsen. Punk har aldrig varit lika med sunkig socialism och kollektivt tänkande, snarare tvärtom."

Stolpskottet hivar sen upp en länk till Timbro. För er som inte vet vad Timbro är så kan man snabbt sammanfatta det med att Timbro är högerns tankesmedja, det är med andra ord de som ligger bakom högerns politik de senaste 20-30 åren. Ett gäng praktarslen skulle man ockå kunna säga. Och till det mäktiga praktarslen. De företräder helt och hållet kapitalet och alla de kriminella bastarder som år efter år plundrar oss på det vi skapar med vårt arbete.

Att det där finns folk som stoltserar med att de är f.d. punkare må vara beklagligt men knappast förvånande. Vår subkultur är visuellt stark och i många fall kontroversiell. Det leder till att det dyker upp människor bland oss som bara är med under en kort period innan de åter faller in i fållan. De revolterar lite chict, under ett halvår eller så när de går på gymnasiet, men sen ställer de sig åter i ledet och gör vad som förväntas av dem. De kan till exempel bli de tärande klassernas förespråkare på Timbro. Vi har alla sett dem, och de flesta av oss har vid något tillfälle betraktat någon av dem som sin vän. Vissa av dem lämnade oss av skäl vi kan förstå och respektera, men andra, som den här Nicke, bara är ett exempel på en turist. Någon som efter det lilla äventyret söker sig till sin trygga bakgrund bland samhällets absoluta avskum i överklassen.

Nickes påstående att det snarare skulle vara så att punken går på tvärsen med socialismen gör att man undrar om killen är fullständigt rubbad eller om han bara far med osanning av rent propagandistiska skäl. Eller så övar han bara på det orwellska nyspråk som högern och dess blodtörstiga lakejer så gärna slänger sig med. Att alla punkare inte per definition är socialister är visserligen sant. Men punken som sådan har starka kopplingar till den frihetliga socialismen, det är ett enkelt faktum. Påstår man något annat ljuger man.

Punken är en subkultur som redan med Pistols inledde ett kärleksförhållande med anarkismen. Ibland är det sämre ställt med förhållandet, som när Wattie i Exploited vräker ur sig diverse trams. Men väldigt ofta är det en stark relation. Crass, Conflict, Flux Of Pink Indians och de andra banden i den kretsen var nog de som först tog förhållandet till nya nivåer och vi fortsätter att jobba på vårt förhållande. Men band som Appalacian Terror Unit, tidningar som Profane Existence och festivaler som Punk Illegal måste man vara fullständigt imbecill för att inte se den nära relation som växt fram mellan punken och anarkismen.

För Farbror Punks egna svar till snedseglaren kolla här.

Vad punk är för mig...

Fy fan vad jag hatar när nåt spån ska förklara vad han eller hon tycker punk är. Ofta blir det men någon variant av "för mig är punken..." Som om punk bara är någon subjektiv förbannad hippie-goja. Vad punk är är inte relativt, det är inte beroende av vad nån snubbe i Knäckebröhult råkar tycka när han vaknar på morgonen. Punk är och förblir en subkultur. Det är en subkultur som baseras på musik. Någonting blir inte punk bara för att nån lallare med palestinaschal tycker att något är punk.

Visst, punken kan betytt olika saker för olika personer på så sätt att de påverkat deras liv på olika vis. Men det är i princip aldrig vad som frågas om eller uttrycks. Det är just det subjektiva lallandet som om och om igen dyker upp. Den här gången är det en av killarna, som jag tror spelade i trall-bandet Snorting Maradonas tidigare, som kläckte ur sig nån klämkäck harang med det temat i radioprogrammet Tendens. Jag lyckades med konsstycket att lyssna på eländet efter att ha tankat ner det till mp3-spelaren. Snubben var 19 bast och enligt reportern tillhörde han vad de kallde den tredje vågens punk(vad i h-e det nu är). Han klarade på den korta tiden programmet varade pricka in så många av de plattityder som alltför ofta trillar ur självgoda medelklassungar, som under några år tar en semestertur till vår subkultur.

Det var gnäll på folk som kom på spelningar för den sociala samvaron och inte för att kolla på banden. Det var gnäll på vad som uppfattades som strikta klädkoder. Och en jävla massa annat. Och för att sluta på topp så klämmer han ur sig att punken av idag är helt och hållet en medeklassföreteelse utan koppling till förorten! Vilken verklighet den här snubben lever i har jag ingen aning om, men det är fan inte samma som jag. Jag har hängt i punksvängen längre än han levt och kan definitivt inte känna igen mig i det han beskriver. Däremot känner jag igen typen. De har alltid funnits där, men de försvinner efter ett tag. De är som jag sa tidigare bara på semester en sväng från sin medeklassvärld. De är kulturella och punkare i några år innan de börjar på universitetet och skaffar sig en karriär som morsan och farsan kan vara stolta över.

Det är sådana här fjantar som alltför oftast undrar varför så många av oss som varit med ett tag har så svårt för trallpunkare från medeklassen. Det finns en förbannat många schyssta trallpunkare, men det är sådana här pulver som förstör för dem.