Beväpnad Förorts Front!

Det här skrev jag för några år sedan till vår gamla hemsida MenVaFan.net. Det är inte helt osannolikt att det dyker upp mer skåpmat från den sidan vad det lider...

B.F.F. - Beväpnad FörortsFront, under det sena 70-talet och det tidiga 80-talet var det namnet på allas läppar, eller snarare väggar. På den här tiden var inte tags och graffiti särsklit utvecklat utan klottret bestod i första hand av bandnamn, idrottslag samt deras supportergrupper( som uppstod under den här tiden), benämningar på subkulturer samt symboler och namn på olika politiska grupperingar. Och det var på detta sätt B.F.F. blev berömt, eller snarare ökänt.

B.F.F. var Stockholms förortspunkares kanske inte fullt så seriösa, eller åtmintone militanta, svar på grupper som R.A.F. och Röda Brigaderna. Det började med att några punks ville ha något tufft att skriva på väggarna i stan, men utvecklades till en symbol för tidens politiska punkare.

Efter ett tag när B.F.F. vuxit som begrepp började publikationer som RIP och KloakStank propagera för gruppen. Det skrevs manifest i deas namn och de användes som symbol för den goda framtid alla hoppades på.

Det var B.F.F. som av flera av deltagarna i det tidiga 80-talets 1:a maj-kravaller hänvisade till när man frågade vad de demonstrerade för.

Den enda riktiga aktion som B.F.F. någonsin gjorde sig skyldiga till var sprängningen av en telefonkiosk i en bortglömd förort. En aktion som genomfördes mest för att testa om det funkade.

För några år sedan gick ett rykte om att Beväpnad FörortsFront hade återuppstått och RadioStockholm har omnämnt dem flera gånger under sommaren 2002. Men om det inte sker ett mirakel så stannar nog B.F.F. som ett trevligt inslag i Stockholms punkares kollektiva medvetande.

Serier - från Strömlös

Efter Ultra så vet vi ju alla att vi fick vårt Hunddagis. På hunddagis så gavs det ut ett litet zine. Zinet hette Strömlös och webifierades av Jonas för några år sedan. I den vevan så blev ju även de serier som fanns i zinet möjliga att se på en dator. Och det är dem ni ser här under. tyvärr kommer jag inte ihåg om Strömlös kom ut i mer än ett nummer. Men på nätet finns det dock bara ett, och det finns här.

Den första serien handlade om hur vi fick vårt dagis. DEt var ju en tämligen intressant historia bara det.

Resten av serierna från Strömlös var väl inte så märkvärdiga. Lite allmänt punkiga på det där sättet m,an gör serier som allmänt frustrerad tonåring. Men så här i efterhand är det skitkul att se dem.

Punkmordet

1981 var punken fortfarande ung och att knata runt med paj och kängor väckte betydligt mer uppmärksamhet är det gör idag. Som punkare var man påpassad och media gullade inte direkt med den här subkulturen som man inte riktigt förstod sig på. Den 28 Februari 1981 utspelade sig ett tragiskt drama i Stockholm. Media kom att måla upp det som "punkmordet" och skriverierna om det fick till viss del punken att tappa fart i stockholmsområdet.

"Punkmordet" var, såvitt jag begripit det, ett slagsmål som helt enkelt gick för långt. Det var en av punkarna som hängde i Gallerian som rök ihop med en rätt trasslig kille från Lidingö och det hela resulterade i att killen från Lidingö, Roger, dog av skadorna han fått när han blev knivhuggen i slagsmålet. Johnny, som punkaren hette, var en av medlemmarna i bandet Ur Funktion och han såpelade även gitarr i Brilliant Boys. Johnny(som även gick under namnen Johnny Genomrutten och Wanker) och några kompisar var på väg för att se en spelning med sina polare i the IMPS när de på perrongen till Gamla Stans tunnelbana sprang ihop med gänget som Roger var med i. Exakt vad som hände är givetvis svårt att veta, men Johnnys berättelse direkt efter, innan han visste att roger var död, gick ut på att det andra gänget hade muckat med dem för de var punkare och sen hade det brakat loss. Johnny och hans kompisar blev givetvis för sena för att se IMPS så de drog genast vidare. Men bara kort stund senare greps Johnny av snutar som kallade honom "punkmördare" när de slängde in honom i polisbilen.

Johnny blev dömd för dråp och knäcktes helt av fängelsetiden, han var rätt ung när det hela utspelade sig. När han släpptes var han inte längre den lättsinniga och glada människa hans vänner kände innan. Istället var han inbunden och han gled från sina gamla vänner. 2002 dog han i lunginflammation.

Killen som dog var en rätt strulig kille som gick i Bodal Skola ute på Lidingö. Jag skulle gissa att även en annan kändis, som fem år senare skulle dömas för att ha sparkat ihjäl Ronny Landin på Nickstabadet, gick på Bodal samtidigt som Roger. Nämligen Klas Lund. En som däremot med säkerhet gick på Bodal samtidigt som Roger var Henrik Weston som för något år sedan kom ut med boken "Hej, det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr!". Han skriver kort om händelsen på ett sätt som klargör att han hade föga till övers för punkarna som hängde i Gallerian. Han kallar Johnny "idiotpunkare". Samtidigt är det lilla han skriver om Roger inte heller särskilt smickrande.

Samma skola skulle även jag komma att gå i några år senare. Själv gick jag på lågstadiet när det här skedde och en av mina fritidsfröknar var bekant med Roger. När jag senare gick på högstadiet så kom det hela på tal igen när det visade sig att varje år på, det som på den här tiden kallades, VANT-dagarna(Våld, Alkohol, Narkotika, Tobak) så visades filmen om "punkmordet", som producerades i vad som måste ha varit ett rasande tempo av Staffan Hildebrandt. Filmen är en försmak av vad som skulle komma härnäst från Hildebrandt, nämligen "Stockholmsnatt". I "Veckan då Roger dödades", som filmen heter, vill Hildebrandt visa på hur våld och orättvisor är vardag för ungdomarna och att händelserna på tunnelbanestationen bara var et stort missförstånd. I filmen spelas Roger dessutom av Dominik Henzel som för en modern publik, som inte kommer ihåg honom som "Sudden" i "G", mest är känd från en chipsreklam där han dividerar med en potatisodlare om vilken del av potatisen som används till chips.

"Punkmordet" är ingen trevlig del av vår historia, men den kom att betyda en hel del eftersom händelsen till viss del skyndade på punkens tillbakadragande från rampljuset. Medias hetsjakt spädde även på fördomarna om oss som vådsamma galningar som utan rim och reson flyger på helt oskyldiga på stan.

Om det är någon som trots allt skulle vilja se filmen som Hildebrandt gjorde så finns den här. Och det mesta av informationen har jag fått från PunkTjafs artikel om Bosse Belsen.

Ultrabranden 20 år

Härom veckan var det exakt 20 år sedan Ultrahuset brann. På Kafé44 mindes man det hela med spelning och Tompas patenterade ultrabullar. Köttgrottorna, Johan Johansson och Stefan Sundström var det som stod på affischerna. Att sedan aven Rebel Robert dök upp och drog av några låtar. Bl.a. från sin tid i Kravallsubban Lever kanske inte gjorde alla så glada, men ändå...

Dessutom avslutades kvällen med att Martin, som kom att driva Ultrahusets eftersföljare Hunddagiset, och Tompa med en kör bestående av Johan Johansson, Stefan Sundström och gamla Mollys gitarristen Steffe Ståhl rev av kamplåten Ultrakåken till allas förnöjelse.

Det här gör att jag tänker ge mig in på något som jag inte tror att jag kommer göra så ofta, nämligen lägga ut mp3or här som folk kan ladda ner och lyssna på i hemmets lugna vrå. Precis som så många andra bjuder jag även på omslaget till skivan och som ni förstått vid det här laget är det Ultrasingeln jag länkar till. Den ligger sedan gammalt på min kompis Jonas site om ultrahuset. Men jag länkar till den härifrån så ännu fler ska upptäcka låtens oerhörda underhållningsvärde!

1. Fuck Off - Ultrakåken
2. UltrasBefrielseFront - Ultrakåken
3. Dr. Cool - Ultrakåken
4. Los Bohemos - Ultrakåken

Känga uppåt inte mot punken...

För drygt tio år sedan fanns det en tämligen djup klyfta mellan Stockholms punkare och de aktivister som vistades i vad som kan kallas anarkistmiljön eller aktivistmiljön, det var även under den här perioden det började bli vanligare att kalla sig autonom i dessa kretsar. Klyftan visade sig på olika sätt men framförallt genom ett förakt gentemot yngre punkare, och även äldre för den delen, från "de aktivas sida".

I samband med detta skrev jag en artikel som publicerades i brand. Oberoende om det var den här artikeln som utlöste det hela eller ej, så var det ändå så att den blev det första i en lång rad debattinlägg rörande subkulturer och hur de påverkar den politiska miljön och tvärt om.

Sedan den här artikeln publicerades har mycket förändrats. Punkare har under flera år varit en accepterad del av aktiviströrelsen och visar därmed också en högre grad av medvetenhet än vad som var vanligt tidigare. Däremot verkar pendeln svänga igen vilket fått några att skriva ihop en ny text på samma tema som den här gamla. Fast med dagens situation i fokus.

Här kommer i alla fall artikeln. Som brasklapp kan det nämnas att det inte var jag som kom på rubriken...

Känga uppåt inte mot punken...

Huruvida det här inlägget är inaktuellt eller inte vet jag inte, men det har legat och grott i mitt bakhuvud i ungefär ett år. Det som irriterat mig är det förakt för subkulturer som existerar i "aktivistkretsar" föraktet är i och för sig inte allmängiltigt utan riktar sig, hur motsägelsefullt det än må låta, primärt mot "arbetarklassens" subkulturer. Straight edge är till stor del accepterad troligtvis därför att de fått väldigt mycket uppmärksamhet i media till följd av att de uttalat sig till stöd för väldigt uppmärksammade aktioner("veganbränningarna"), men om man tittar på "käng"-kulturen så uttalar den precis samma stöd men får föga sympati bland "aktivister" utan hånas istället alltsomoftast som någon form av reaktionär träskmark. Det ska väl i rättvisans namn sägas att det inte är "käng"-kulturen enskilt som kritiseras utan punken som subkulturell inriktning. Men det syns ett mönster i det att de subkulturer som anammas av medelklassdelen av den "anarkistiska sfären" möter en mycket större acceptens än de som anammas av arbeterklassdelen. Det finns fler exempel på närstående kulturer som fått olika behandling men eftersom jag själv kan räknas som nån diffus form av punkare så är det just detta missförhållande jag känt av.

Kritiken mot punken är av den mest skiftande karaktär allt från rent ungförtryckande påhopp till den form av "intellektuell" kritik som framförallt riktas mot konkurrerande vänsterideologier. När man tar upp problemet till diskussion med någon så kommer direkt den dräpande kritiken om punkens inkonsekvens när det gäller ideologi. Problemet med denna kritik är att den är helt irrelevant då punk inte är en ideologi utan en subkultur som har ett flertal drag från olika ideologier men inte i sig tagit ställning om nånting. Det jag försöker säga är att kritiken i sig måhända inte är inkorrekt men den formen av kritik inte är applicerbar på punken men i allra högsta grad på t.ex. trotskismen. Det låter som och är en kliché men punken är ingen genomtänkt ideologi det är en livsstil med allt vad som hänger ihop med det.

Punkare ses ofta på med skepsis därför att de är unga och inte alltid har möjlighet att leva så "alternativt" som de förespråkar till följd av påtryckningar av auktoritetspersoner i sin omgivning. Vad man då bortser ifrån är att punken som sådan är ett avståndstagande från det etablerade. Vad som ses som den största representanten för det etablerade är ju varierande från person till person och det är detta man revolterar mot på samma sätt som de olika autonoma grupperna prioriterar olika delar av kampen. Är man ung så vistas man dessutom största delen av dagen i skolan och revolten riktas ofta mot denna. Kanske riktas inte revolten i varje enskilt fall mot skolsystemet i sig utan mot något som hör samman med skolan. Som fallet var med mig då revolten främst riktades mot den likformade H&M-kultur som de flesta skolkamrater tilltalades av. Med en bred genomtänkt analys av samhället så synliggörs ganska fort bristerna i det beteende som många punkare har men då tänker man sällan på att de av oss som ser bristerna så fort ofta varit en del av den frihetliga rörelsen väldigt länge och det tar ett tag att komma fram till just denna genomtänkta analys. Punken är för många den första kontakten med frihetliga idéer men som punkare så känner man sig inte alltid så välkommen av självutnämnt seriösa aktivister vilket leder till att många vid detta stadie bryter kontakten med de "seriösa" anarkisterna. När man som energisk ung punkare då bryter med de som under längre tid funderat på de frihetliga principerna så förlorar vi en stor möjlighet till den kontinuitet som vi så länge saknat och så desperat behöver. När man själv med vänner med samma referensramar börjar tänka igenom sitt ideologiska ställningstagande angriper man ju direkt de problem som ligger närmast en själv vilket inte alls med nödvänlighet sammanfaller med de problem som de "seriösa" ältat fram och tillbaka de senaste åren. Därför agerar de två grupperna helt olika i kontroversiella situationer vilket leder till konflikter som kunde undvikits om kommunikation funnits.

Övrig kritik som varit aktuell är ju den att punken skulle vara så sexistisk. Jovisst är den det men inte mer sexistisk än någon annan subkultur. Sexismen inom punken är många gånger mildare än i övriga samhället. Då exempelvis utseendenormerna är långt mer individualistiska än i övriga samhället så blir den sexistiska utseendehetsen mindre påtaglig även om den finns. Mycket av det som kan tolkas som sexistiska tendenser, och också är det, är inte menat som sexistiska påhopp utan som påhopp på borgerlighetens dubbelmoral. Att det ofta blir så fel är till stor del en direkt följd av bristen på just den kommunikation mellan punkare och "aktivister", som jag omnämnde tidigare. Punken är dessutom den subkultur som släppt fram flest rent anti-sexistiska band. De flesta av "tjejbanden" har alltid varit väldigt medvetna om problematiken och dessutom ordentligt pålästa när det gäller argument.

Angreppen på punken när det gäller det föga nyttiga alkoholbruket är ju relevanta men att anklaga punken för det är helt absurt då punkens alkoholmissbruk inte är orsak utan symptom. Att angripa symptomen istället för orsaken gör alltid symptomet värre.

Punken ger många en frihet som inte alltid kan ges på annat sätt. Det låter banalt och kanske töntigt men det ger en frihetskänsla att få vara skitig och äcklig i en renlighetshysterisk värld och det är ett normbrott för väldigt många att tillåta sig att försöka hitta sin egen personlighet. Att hitta en gemenskap som inte ser höga skolbetyg eller välbetalt jobb som ett måste är mångas livlina och räddning från total förnedring av det samhälle som kräver oönskade och ibland omöjliga prestationer av individen. Punken tillåter känslor på ett mer öppet sätt än både "mainstream"- kulturen och ett flertal andra subkulturer.

Det jag säger är inte att punken är ett tillstånd liknande nirvana helt utan hierarkier och förtryck, för det är den inte, utan att den omfattande kritiken och smutskastningen är orättvis, intolerant och missriktad. Det man dessutom måste komma ihåg är att punken inte är en homogen klump utan ett enormt gytter av individer.

Hej hopp! Första inlägget...

Ok, vi får se vad som händer med den här bloggen, jag hoppas jag orkar genomföra åtminstone en del av de idéer jag har.

Poängen med den här bloggen är väl att jag ska ha ett ställe att kludda av mig lite mer ostrukturerat på. Men det är inte enbart det. Eftersom jag har ett tämligen känt historiaintresse så tänkte jag även passa på att skriva lite om vår historia. Och med vår menar jag stockholms anarkopunkares. Eller rättare sagt historia som berör oss. Historiska anekdoter om punkare, anarkister, revolutionärer och andra som på olika sätt föregått oss. Fokus kommer sannolikt ligga på just Stockholm, även om det inte bara blir grejer härifrån.

Tro nu inte att det här kommer bli ytterligare en blogg som snöar in på obskyra 7-tummare från -79 eller tycker att det enda som går att kalla för punk är det som hände mellan 75 och 79. Nej för fan. Musiknörderiet är det andra som gör femtielva gånger bättre än vad jag gör, och vad gäller 77-vurmandet så tillhör jag dem som tycker det är dags att snacka om annat än vad Unni Drougge gjorde hösten -78. Vår kultur är för tusan över 30 bast! Det är dags att inse att det hänt saker efter -79 också!

Nåväl, då vet ni lite vad som väntar.

Och medan det väntas på ytterligare inlägg så ta en titt på en gammal favorit som kom upp till ytan härom sistens. Stefan Sundström och Johan Johansson satt och skojade på scenen vid 20-årsspelningen till Ultrahusets minne. Och det hela slutade med en högst improviserad version av det gamla höjdarbandet Fuck Off som framförde sin hit "Olof Palme".