Mer turism...

Det är när det dyker upp nyheter som den här som jag surnar till och inser hur många det är genom åren som bara ser vår kultur som något man bara studsar i innan man ger sig ut i världen och blir pappas pojke. Visst, på 70-talet såg inte punken ut som idag men det är trots allt inte bara bland första generationens punkare man hittar dem som i den här artikeln betraktas som "lyckade". Kruxet är att mycket av det som kallas för lyckat innebär att man brutit helt med många av de ideal som punken ändå har ineboende i sig. Och då tänker jag inte bara på anarkopunken och crusten, utan även trall, Oi! och andra som inte alltid är lika politiska.

Det jag säger är inte att det per automatik är att sälja sig när man pluggar vidare och blir t.ex. ingenjör eller arkitekt, däremot så hävdar jag bestämt att bli direktör för ett energibolag är att svika idealen. För att inte tala om stolpskottet jag skrivit om tidigare som jobbade för Timbro.

Att folk som varit inne och studsat i vår kultur, framförallt första generationen, är driftigare än folk generellt kan säkert vara sant. Grunden för vår kultur är ju trots allt insikten att man kan göra själv, utan storbolag. Och lär man sig det kan man säkert utnyttja den kunskapen även som energi-VD eller kapitalistlakej. Det är ju lite det som är problemet med kunskapsutjämning(som ju faktiskt är vad vi håller på med), det är inte bara vi som får tillgång till kunskapen. Även de andra får tillgång till den.

Men vad är det då som är så hemskt med att folk hänger med oss en sväng, drar härifrån och sen gör karriär och tackar oss för hela rasket? Problemet ligger har flera nivåer. Dels det gamla vanliga att man utgår från att punkare är dumma i huvudet, annars skulle de aldrig bli punks. Därför blir det en nyhet när nån hävdar någonting annat. Det är ett tema som återkommer gång på gång. Nyheter som den här publiceras ju lite nu och då.

Men värre är problemet att folk som inte har ett skit med oss att göra längre vill skaffa sig cred genom att skylta med att de en gång i tiden var punks i en kvart. Den cred de helt förlorat genom att istället bli en del av det etablerade samhälle som punken i mångt och mycket ställer sig mot. I deras värld är det sånt som kallas renomésnyltning.

Fast allra värst är det när folk som gör karriär aktivt ser sin sväng som punakre som "ungdomsynder" eller "sånt man växer ifrån" när de idag helt jobbar för att krossa sånt vi står för. Folk som en gång i tiden spelade i källarband men idag jobbar på Live Nation med att utrota allt liv som finns hos gräsrötternas musikscen eller folk som utnyttjar den kunskap de fått om formgivning genom zine elller affischer för att kränga ytterligare en meningslös pinal. Varje gång de pekar på sin bakgrund som punkare är det vårt namn som svärtas ner. Det är vårt rykte som dras i samma smuts som Shell och Jan Björklund badar i varje morgon.
Och det, är fan inte okej!